När det är frågan om försoning mellan individer eller grupper av olika trosriktningar, uttrycks ibland farhågan att detta kan leda till likformighet som skulle skada det särskiljande i varje grupp. Kommer vi inte att förlora det mest äkta i vårt eget sätt att vara? Och ännu värre: är det risk att den starkare gruppen slukar de andra genom att tvinga på dem sin egen syn på saker och ting?
Denna fruktan missförstår den vision om enhet som är karakteristisk för bibeln och som är vida skild från våra begrepp. Vår värld har vanligen som sin utgångspunkt varje individs eller grupps självbestämmanderätt och frågar sedan hur man sammanför dessa åtskilda verkligheter till en enhet. Eftersom förhållanden är underordnade parterna, är det inte överraskande att förhållanden är bräckliga, alltid i fara att upplösas. Den enda varaktiga föreningen tycks vara en som tvingats fram med makt.
I bibeln är relationer grunden för vår tillvaro. Parterna finner sin identitet och existens genom länkarna som binder ihop dem med nästan. Om Gud är Fader och Son i Andens enhet, medför det att varje person i Treenigheten existerar endast i förhållande till de andra. Om Gud är skaparen, betyder det att universum existerar endast om det har gemenskap med sitt ursprung. Om Israel – och sedan kyrkan – sägs vara Guds folk, är dess identitet avgjord av den himmelska kallelsen och människans svar på denna kallelse. Förening förstör inte identiteten hos de olika delarna; tvärtom förening framhäver vars och ens särart, som det var ämnat att bli. Det är vad Paulus försöker förklara genom att använda bilden av kroppen: “Ty liksom vi har en enda kropp med många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra” (Romarbrevet 12:4-6).
Vi skulle därför inte föreställa oss försoning med Gud och med andra som att sammanföra ursprungligen oberoende människor. Enligt det första kapitlet i bibeln blev mannen skapad till Guds avbild och därmed underförstått hans son (se Genesis 5:3). Han önskade att bli “lik Gud”, och det skilde honom från Gud. Detta försök till illusorisk självbestämmande leder endast till katastrof och är orsakar att människor splittras i sina förhållanden. Om Gud inte träder tillbaka från detta utan sänder sin son till att försona världen med sig själv (se 2:a Korintierbrevet 5:18-19), är detta för att återställa människors sanna ställning, att vända dem till vad de är i honom för all evighet. Varje splittrad del återupptäcker sin sanna bestämmelse genom att ta sin rättmätiga plats i ett återupprättat sammanhang.
