TAIZÉ

11. Välsignade i vår mänskliga bräcklighet

 

Guds son som människa och våra mänskliga villkor i ljuset av berättelsen om prövningarna i öknen

Det som ingen har tagit på sig har inte helats, men det som är förenat i Gud har också räddats.
Gregorios av Nazianzos

Jesus vid Jordan, Jesus i öknen

I de första kapitlen i Matteus, Markus och Lukas evangelier finner vi två berättelser som kompletterar varandra. Innan de beskriver Kristus offentliga liv inbjuder de oss att sätta fokus på hans person, för att på ett särskilt sätt begrunda bilden av honom. I den första berättelsen får vi se en strålande Jesus vid Jordanfloden, medan vi i den andra ser honom utmattad och utsatt för prövningar i öknen.
Berättelsen om Jesu frestelser i öknen är en av de mest häpnadsväckande i evangelierna. Den är ovanlig först och främst för att den inte kan bygga på ögonvittnesskildringar. Men den är framför allt exceptionell för att den så djupgående behandlar mysteriet Jesus, Guds son. Den är utan tvivel en av de djupaste texter vi har om Jesu Kristi identitet.
Den titel som berättelsen brukar få, ”frestelserna i öknen”, leder läsarens uppmärksamhet till frestelsens problem. Frågor som ”Vad betyder det att bli frestad? Hur kan frestelser undvikas? Hur kan man hantera dem med framgång?” är verkligen inte långt borta. Men egentligen är det en annan fråga som är avgörande både för dopscenen och för berättelsen om Jesu upplevelser i öknen – frågan om hans identitet. Vem är egentligen denne Jesus?
Berättelsen om Jesus i öknen börjar med en mening som nästan ord för ord är ett eko av berättelsen om dopet, den som vi just har läst: ”Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen” (Matt 4:1).
Det första ordet, ”sedan”, beskriver Jesu upplevelse i öknen som om den följer direkt efter hans dop i Jordan. De följande orden, ”fördes Jesus av Anden ut i öknen”, pekar i samma riktning. Verbet som används i originaltexten, och som är svårt att översätta, betyder ordagrant ”att leda upp”. Läsaren ser hur Jesus klättrar upp ur Jordandalen till Judéens kullar.
Men de två berättelserna är sammanbundna framför allt av Andens närvaro. Vid dopet sänkte sig den heliga Anden över Jesus som en duva. Samma Ande leder honom nu ut i öknen.
Där sätts själva grunden för vad Jesus upplevde vid sitt dop på prov. Vid Jordan kom en röst från himlen, Gud hans Faders röst: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde” (Matt 3:17). I öknen kommer det som rösten sa att ifrågasättas två gånger: ”Om du är Guds son…” (Matt 4:3, 6).
Jesu dop uppenbarade det strålande mysterium som han är. Han är Guds son, älskad i evighet och den heliga Andens boning. I denna gemenskap finns bara ljus och kärlek. En gammal syrisk text säger med stor poetisk skönhet att i det ögonblick när Jesus döptes fattade Jordanfloden eld av kärlek. Och sedan är vi med ens i öknen, en ödemark som kännetecknas av ensamhet, dysterhet och hunger. Det kommer inte längre någon röst från himlen. Jesus kommer att höra Guds ord enbart i de bibelverser som han har läst och lärt sig utantill. Det är en slående kontrast.
Dopet uppenbarade Jesus som Guds älskade son, men han är också människa, ”Människosonen” som han brukar kalla sig själv. Berättelsen om Jesus i öknen visar de mänskliga dragen hos Jesus, Guds son. Berättelsen om hans dop skulle kunna få oss att tro att Jesus, Guds son som är fylld av den heliga Anden, skulle lyfta sig över människornas problem och se dem ovanifrån. Himlarna öppnade sig över honom när han döptes – kommer han inte då konstant att leva ”med himlarna öppna” och gå genom sin tid på jorden med en gudomlig och oinskränkt frihet?
Den heliga Anden, som sänkte sig över Jesus vid hans dop, lämnar honom aldrig, men Andens närvaro öppnar inte längre himlar för honom. Den befriar honom inte från det mänskliga tillståndets begränsningar. Den leder honom ut i öknen, där den mänskliga bräckligheten visar sig allra tydligast.

Satt på prov av åklagaren

Anden leder Jesus ut i öknen, men det är djävulen som utmanar honom. Det som Anden gör stämmer överens med Guds plan: Gud uppenbarar sin son Jesus i sin kärleks ljus och glädje, och han vill också att Jesus ska bli känd i sin mänskliga bräcklighet. Men själva frestelsen kommer inte från Gud utan är djävulens verk. Den heliga Anden kan leda honom ut i öknen, till denna synnerligen ogästvänliga och farliga plats, men Anden frestar aldrig.
Detta ger oss en anledning att reda ut vad orden betyder. Ordet ”frestelse” är välkänt för oss – vi säger det till exempel i Herrens bön (tidigare översättning). Men i verkligheten är det något tvetydigt. Handlar det om en frestelse när ondskan vill förföra oss? Vi kan bli frestade av goda saker: god mat, en vacker konsert, en utflykt med vänner… Och även i Bibeln kan ordet ha flera betydelser.
Det kommer från ett verb som kan översättas antingen som ”att fresta” eller som ”att pröva”. Den mest generella betydelsen är ”att orsaka någon en prövning” eller ”att sätta på prov”. Det som Israels folk upplevde i öknen är ett exempel på en sådan prövning: ”Och du skall komma ihåg allt vad som har skett på den väg HERREN, din Gud, nu i fyrtio år har låtit dig vandra i öknen, för att tukta dig och pröva dig, så att han kunde förnimma vad som var i ditt hjärta: om du ville hålla hans bud eller icke” (5 Mos 8:2, 1917 års översättning). I öknen faller alla masker bort – det är omöjligt att låtsas. Det som ligger dolt djupt i våra hjärtan kommer ut i ljuset. De fyrtio åren i öknen blev en sanningens stund för Israels folk.
I de äldsta delarna av Bibeln sätter Gud själv människor på prov, som i berättelsen från Femte Mosebok ovan. Senare, till exempel i Jobs bok, tar någon annan på sig den rollen, ”satan”, på hebreiska ha-satan. Genast ändrar prövningen karaktär. Israels tid i öknen var verkligen en smärtsam prövning, men Gud satte sitt folk på prov utan några fientliga avsikter och med ett orubbligt hopp om ett positivt resultat. Den rättfärdige Job, å sin sida, sätts på prov av Satan som har ett ondskefyllt syfte. Prövningen är därför gränslös och blir en synonym för oändligt lidande.
Från början är ha-satan inte ett namn, utan en beteckning på en motståndare, framför allt vid en rättegång. I den grekiska versionen av Gamla Testamentet översätts ha-satan med ho diabolos – ordet som blev djävul på svenska – vilket inte heller är ett namn. Verbet som det kommer ifrån betyder ”att föra vidare, att förtala”, så diabolos är en illvillig och ondskefull förtalare, en åklagare.1
I Jobs bok är det ha-satan som orsakar de outhärdliga prövningarna för Job, efter att ha förtalat honom i Guds närvaro. Genom ett grymt prov försöker han att bevisa att han har rätt. Han vill visa att Jobs fromhet är ytlig och bara gynnar dennes egna intressen. Men till slut visar det sig att ha-satan har fel. Gud gör rätt i att vara stolt över sin tjänare Job. I slutet av berättelsen nämns inte ens djävulens förtal.
Det som Jesus gick igenom i öknen påminner om berättelserna om Israels och Jobs prövningar. De fyrtio dagar som Jesus tillbringade i öknen motsvarar Israels fyrtio år i Sinaiöknen. Liksom Israels folk är Jesus försvarslös och hungrig. Men genom det faktum att det är djävulen som sätter Jesus på prov skapas en parallell till händelsen med Job. Precis som i berättelsen om Job är prövningen fientlig. I öknens ofruktbarhet utsätts Jesus för åklagarens ondskefulla prövning utan skydd.

Tillit

”När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig” (Matt 4:2). Idag fastar människor av olika anledningar – för att må bättre, för att lära sig kontroll över sina begär… Jesus fastade för att det inte fanns något att äta i öknen. Jesu hunger är ett tydligt tecken på att han är människa och ingen människa kan ta emot liv från sig själv. Han är inte sin egen källa.
Men är detta verkligen sant när det gäller Jesus? Är han inte Guds son? Har inte Gud låtit sin son ”äga liv”, som Jesus själv hävdar (Joh 5:26)? Om han i sanning är Guds son, hur kan han fortfarande vara hungrig? Hans hunger och hans utmattning ifrågasätter hans identitet som Guds älskade son.
Djävulen spelar rollen som en välmenande examinator. Han visar kandidaten ett möjligt svar. Han föreslår att Jesus ska förvandla en av öknens många stenar till bröd. Detta skulle innebära en elegant lösning på problemet: Jesus själv skulle inte längre vara hungrig, och på köpet skulle han ha löst problemet med världssvälten. Han skulle klara provet galant och hans identitet som Guds son skulle bli uppenbar för alla.
Svaret som Jesus ger vid detta första prov verkar rätt klent. Det bevisar ingenting. Hans ord förvandlar inga stenar och han uttalar inga hemligheter eller magiska ord utan bara en vers från Bibeln, en som dessutom är välkänd. ”Människan ska leva inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår av Guds mun” (5 Mos 8:3 och Matt 4:4).
Jesus går med på att vara hungrig. Han accepterar sina mänskliga begränsningar. Liksom varje människa måste han leva på något – han är inte sin egen källa. Fattigdom och hunger är inte något idealtillstånd för honom utan en del av hans mänskliga livsvillkor.
Låt oss för ett ögonblick anta att Jesus antog förslaget som djävulen gav åt honom och levde på sten. Om han hade gjort det skulle han ha uppnått obegränsat självstyre. Han skulle vara enväldig och inte behöva något eller någon. Men trots att Jesus är Guds son lever han inte av egen kraft utan genom att lita på Gud. Hans hunger har samma djupa innebörd som Israels folks hunger hade i öknen. Den är symbolen för ett grundläggande beroende hos människan, ett tecken på att varje varelse lever tack vare Gud och existerar genom Guds ord.
Djävulen föreslår att Jesus ska använda sina ord för att förvandla stenar till bröd: ”Befall att de här stenarna blir bröd.” Detta är en referens till Guds skapande ord. Liksom resten av berättelsen kommer att visa, så kan djävulen Bibeln. Han vet vad den säger om Gud: ”Han talade och allt blev till, han befallde och det skedde” (Psaltaren 33:9). Borde inte detsamma gälla för Guds son? Men Jesus påstår sig inte vara Guds like. När han sätts på prov uttalar han inte några skapande gudomliga ord, utan bara en vers från Bibeln som alla Israels barn kan.
Det kan verka som om Jesus tar sig igenom denna första prövning utan att briljera. Han bevisade inte sin identitet som Guds son. Men paradoxalt nog är utfallet av denna prövning, som först tycks vara resultatlös, faktiskt väldigt avslöjande. Det gör Jesu hjärta synligt, det visar hans ödmjuka tillit. Enligt de kriterier som den som prövar honom har är det inte rätt för Guds son att vara hungrig eller behöva något. För Jesus, å andra sidan, är identiteten som Guds älskade son inte oförenlig med hans mänskliga fattigdom och bräcklighet.
Denna första prövning av Jesu identitet visar vari den perfekta kärleksgemenskapen mellan honom och hans Fader består. Den gör honom inte till en halvgud som är oberörd av livets hårdhet. Han är en fattig människa som lever av orden från Guds mun: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” Han är hungrig och lider samtidigt som han är älskad av Gud och har Anden inom sig.

Att vandra ödmjukt med Gud

”Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren” (Matt 4:5). Detta fantastiska miljöbyte gör att vi kan tänka oss att berättelsen ska läsas som en visionsupplevelse. Närmare bestämt är det så att Jesus fortfarande befinner sig i Judéens öken, men i en syn förs han till tempelmuren i Jerusalem.
”Om du är Guds son, så kasta dig ner!” (Matt 4:6). Men varför skulle Jesus kasta sig från templets högsta punkt? Detta är en ny inbjudan till att bevisa att han är Guds son. Kan Jesus vara Guds son om han inte har några övernaturliga krafter, om han som alla andra måste vika sig för den mänskliga tillvarons begränsningar?
Under den första prövningen lyfte åklagaren fram frågan om huruvida Guds son inte borde ha skapelsekraft inom sig själv. Nu insisterar han på att Jesus, Guds son, borde vara odödlig. Och han uppmuntrar Jesus att kasta sig ut i luften så att Jesu osårbarhet och odödlighet blir uppenbara. Ett sådant steg skulle definitivt sätta Jesus över all misstänksamhet angående hans identitet som Guds son.
Djävulen tar inte bara på sig rollen som examinator, utan också den som rådgivare. Han citerar den heliga skrift: ”Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten” (Psaltaren 91:11-12 och Matt 4:6). Om vem som helst som litar på Gud kan vara säker på att bli beskyddad, hur mycket mer säker ska inte hans älskade son vara! Det är dags att visa tillit.
Djävulens argument verkar trovärdigt, vilket är naturligt eftersom det är baserat på Bibeln. Men det är lömskt och hånfullt: ”Vilken patetisk Guds son du är, om du är rädd för döden.”
För andra gången tar sig Jesus igenom prövningen utan att glänsa. Han visade inget hjältemod. Han hoppade inte. Han stannade kvar, sittandes på templets kant. Man kan nästan höra djävulens pikar och de hånfulla röster som följer honom: ”Vilken ynklig Guds son!” Men Jesus rör sig inte, argumenterar inte och citerar en enda vers: ”Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov” (5 Mos 6:16 och Matt 4:7).
När Jesus var hungrig ville han leva endast genom att lita på Gud. Varför litar han inte på honom nu, som Psaltarens ord säger åt honom att göra? Därför att det är skillnad mellan tillit och tillit. Den första prövningen visade den fullständiga tillit som Jesus har till sin Fader. Han vill grunda sitt liv endast i Guds ord. Denna andra prövning förtydligar tillitens innebörd genom att tydligt visa vad tillit inte är.
Att lita på Gud är inte att använda Gud som någon som ska ordna alla våra problem. Jesus förnekar att Guds roll är att komplettera vad människor inte kan göra. Om någon vill kasta sig ut i luften måste vederbörande vidta försiktighetsåtgärder och ta på sig fallskärm. Jesus vägrar att använda Gud för att kunna gå bortom de begränsningar som hans mänskliga tillstånd innebär.
Genom att vägra att hoppa säger Jesus helhjärtat ja till vad han är. Han är en människa, en skapad varelse, och därför är han dödlig. Olika åklagare och illvilliga kommer att se detta som en bekräftelse av misstanken: Jesus är inte Guds son på riktigt. Men egentligen är detta andra prov ett nytt steg, både en uppenbarelse och en omskakande sanning: Jesus är både Guds älskade son och en dödlig varelse.
Evangeliet visar att något som verkar oförenligt blir förenat i Jesus. Det är svårt att föreställa sig en dubbel natur som är både Guds älskade son och en dödlig varelse. Men evangeliet ber oss inte att föreställa oss något, utan det ber oss att se klart på det som visas för oss. Jesus är Guds son, och han litar ödmjukt på Gud. Hans tillit visar något av hemligheten med hans person.
I Jesu tillit finns inget spår av att pretentioner; den är mycket ödmjuk. Jesus försöker inte tvinga Gud att ingripa å hans vägnar så att han kan hoppa ut i luften utan fara. Trots att Jesus är Guds son så vandrar han ödmjukt med sin Gud (Mika 6:8, 1917 års översättning). Enligt profeten är detta vad Gud vill att alla människor ska göra.
Borde inte det faktum att Jesus är Guds son ge honom särskilda rättigheter och kanske även en viss makt över Gud? Jesus vill inte alls gå åt det hållet. Han litar ödmjukt på Gud, trots att denna tillit inte har något uppenbart syfte – den ger honom ingenting.
Ödmjuk tillit har konsekvenser. Den förödmjukade Jesus inför djävulen och den kommer att förödmjuka honom igen under korsets prövning. I Matteusevangeliet kommer orden ”om du är Guds son” att dyka upp igen senare, ordagrant. De som går förbi Jesu kors skakar på huvudena och säger ”hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset” (Matt 27:40). För dem är det otänkbart att Guds son skulle dö på ett sådant förfärligt sätt. För Jesus är detta sista chansen att bevisa att han är Guds son. Han tar den inte.

Att tålmodigt vänta

I den bibliska traditionen är Guds son också ”Israels konung” (Joh 1:49), den Messias som är förutbestämd att bli ”härskaren över jordens kungar” (Upp 1:5). När Jesus har uppstått från de döda kommer han att uppfylla de förväntningarna. Han kommer att inbjuda sina lärjungar att möta honom på ett berg i Galiléen och säga: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden” (Matt 28:18).
Om – återigen i en sorts vision – djävulen tog Jesus ”upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet” (Matt 4:8), så var detta alltså ännu ett försök att sätta hans identitet som Guds son på prov. Om inte ”alla riken i världen” tillhörde Jesus, hur skulle han då kunna vara Messias, världens kung?
Den här gången ifrågasätter djävulen inte att Jesus är Guds son. Han tar det för givet. Men han antyder att det bara är tomma ord om Jesus inte har allomfattande och verklig makt. Så han erbjuder honom en lösning som skulle kunna göra hans identitet som Guds son, som oinskränkt härskare, synlig och uppenbar för alla.
”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig” (Matt 4:9). Jesus befinner sig fortfarande i öknen, utmattad. Han inser att han kommer trötta ut sig ännu mer genom att ”vandra ödmjukt” med sin Gud. Så det är ett attraktivt erbjudande. Varför ska han trötta ut sig själv på det här sättet? Är ödmjukhetens och tålamodets väg verkligen den enda som leder till Messias härlighet?
Djävulen påstår att Jesus kan manifestera sig själv som Messias omedelbart och uppnå sitt mål utan att vänta och tröttas ut. Allt han behöver göra är att vilja det. Faktiskt antyder djävulen för tredje gången att detta att vara Guds son är oförenligt med mänskliga begränsningar. Här har det att göra med tidens begränsningar: vilken slags Guds son behöver vänta?
I tanke och fantasi kan människor skapa sig en viss distans till tiden och med en enda blick inåt överblicka dåtid, nutid och framtid. Men de kan bara leva i nuet. Även om de i tanken kan ana framtiden så kan de i sin verklighet som mänskliga varelser av kött och blod inte hoppa framåt i tiden. Oförmågan att förflytta sig i tiden är kanske den mest grundläggande begränsningen för människor.
Vad djävulen föreslår är därför att Jesus ska upphöra att vara i tiden. Jesus borde inte behöva vänta längre, han borde inte behöva uppleva osäkerhet, och han borde aldrig behöva tålamod. Om han vid något tillfälle ska ges ”all makt i himlen och på jorden” (Matt 28:18), varför inte med en gång? Varför vänta, riskera, lida? Prövningen rör återigen vad det innebär att vara Guds son. Kan någon vara Guds son och på samma gång bli det tålmodigt, genom lidande?
Egentligen är det omöjligt att svara på sådana frågor så länge kriteriet är vår förutfattade uppfattning om hur Guds son bör vara. Evangeliet berättar inte om en Guds son som vi framkallar och föreställer oss i våra tankar, utan om Guds son som levde ett konkret liv på jorden. Guds son från Nasaret föddes och växte upp. Han blev helt och fullt den han var genom att leva, dö och uppstå. Det var med stort tålamod som han skulle ”gå in i sin härlighet” (Luk 24:26).
Varför skulle beslutet att nå målet genast vara samma sak för Jesus som att han skulle tillbe djävulen? Därför att om detta hände skulle han förneka skapelsens grundläggande godhet och i slutändan också Gud själv. Varje skapad varelse har nämligen en början och utvecklas under en resa genom tidens gång. Vi vet nu att detta gäller inte bara för växter och djur, utan även för mineraler och hela universum. Alla varelser blir helt och fullt det de ska bli genom tidens gång.
När djävulen erbjuder Jesus en genväg för att nå målet direkt faller hans mask av. Han vill bli tillbedd i Guds ställe. Han hävdar att han hjälper Jesus att bli Messias och på så sätt bevisa sin identitet som Guds son. Men när han förringar det mänskliga tålamodet, människans behov av tid för tillväxt och mognad, så lyckas han bara tala nedsättande om Gud och Guds skapelses godhet.
Enligt åklagaren skulle ”blivandet”, mognadsprocessen, utgöra ett nederlag för Guds son. För honom framstår det som ovärdigt för Guds son att Jesus skulle nå sin varelses fullständiga potential genom en tålamodskrävande process som dessutom skulle innebära mycket lidande. Det finns något rimligt i tanken att Guds son borde stå över tidens begränsningar. Men för Jesus är det inte oförenligt att vara Guds son och en varelse som underkastar sig tidens begränsningar.
Han citerar Bibeln för tredje gången: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka” (Matt 4:10). Att tillbe Gud är att säga ja till Gud med hela mitt hjärta och säga ja till det han gör, hans verk. Jesus vägrar att fly från människans villkor. Det är genom att han är människa som han är förenad med Gud i tillbedjan.
Även denna tredje gång kommer Jesus ut ur prövningen utan triumf. Det finns fortfarande ingenting som bevisar att han är Guds son. Han löste inte problemet med hungern. Han visade inte sin odödlighet genom att hoppa från templets tak. Han blev inte kung. Han förblev en fattig man.

Jesus, fattig och bräcklig, älskad och välsignad

”Gå din väg, Satan!” (Matt 4:10). Till slut kunde Jesus skicka bort åklagaren. ”Då lät djävulen honom vara” (Matt 4:11). Lukasevangeliet tillägger att djävulen kommer återvända – han lämnar Jesus ”intill läglig tid” (Luk 4:13, 1917 års översättning). Detta är en referens till passionsberättelsen. Lukas knyter ihop Jesu prövningar i öknen med prövningen på korset. När Jesus blir korsfäst kommer inte bara en människa att smäda honom och göra narr av hans påstådda identitet som Guds son, utan en hel massa. Djävulen är inte en isolerad individ utan förtalets ande.
Det viktiga är inte att fastställa huruvida Jesus klarade provet eller inte. Det viktiga är att han tog sig igenom det. Att övervinna en frestelse eller prövning är i vilket fall som helst inte bibliskt språkbruk. Man härdar ut med frestelsen och kommer igenom den (1 Kor 10:13). Jesus har uthärdat prövningen genom att stadigt fokusera på sin enhet med Gud. Han låter inte mörkret tala till honom. Han är medveten om sin nöd och fattigdom. Men han förkastar de argument som använder hans mänskliga bräcklighet för att ifrågasätta hans identitet som Guds son.
”Och änglar kom fram och betjänade honom” (Matt 4:11). Det var Guds Ande som ledde Jesus ut i öknen. Men sedan verkar Gud ha försvunnit; det är som om hans närvaro har dragits tillbaka. Det ändras nu när änglarna kommer, Guds tjänare som ställer sig i Jesu tjänst. Han är fortfarande en mänsklig varelse, bräcklig och ensam i öknen. Men änglarnas närvaro bekräftar att Jesus, i sin mänskliga bräcklighet, är Guds son, den Älskade, den Välsignade.
Varför var Jesus tvungen att gå igenom denna prövning? Prövningen är ett sanningens ögonblick och låter oss förnimma vad som finns i hjärtat, med orden från Femte Mosebok (1917 års översättning). Men eftersom Gud känner sin son, varför vill han trots allt pröva honom?
Jesus är en människa, en varelse som växer och utvecklas. Han ”blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag” (Luk 2:52). Hans dop och de fyrtio dagarna i öknen var milstolpar i hans liv som människa. Vid denna tidpunkt i hans liv var det nödvändigt att hans gemenskap med Gud bekräftades på ett nytt sätt. Prövningen var inte på låtsas.
Änglarna förmedlade Guds erkännande till honom. I djävulens och alla tvivlares ögon var Jesus inte särskilt imponerande. Men Gud fann sin glädje i Jesus. Inte bara vid Jesu dop, utan i varje ögonblick i Jesu liv då han, i sin mänskliga utveckling, mer och mer blev det han var djupt inom sig.
Han ”har prövats på alla sätt och varit som vi [alltså i enlighet med sin mänskliga natur, identisk med vår] men utan synd” (Heb 4:15). Under prövningen sa Guds son ja, ja till Gud och ja till sin mänskliga tillvaro. Han visade tillit och han förblev ödmjuk och tålmodig. Den attityden är visserligen en del av att han är en människa, en bräcklig människa. Men att vara svag och hjälplös är inte oförenligt med hans identitet som Guds son. Vad som vore oförenligt med den vore att inte leva i Guds kärlek och att inte tro på hans ord: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”

Det som är förenat i Gud är räddat

Frågan ”Varför uthärdade Jesus prövningarna i öknen?” är en fortsättning på frågan ”Varför måste Jesus döpas i Jordan?”. Om han är Guds son, avlad av den heliga Anden, varför måste den heliga Anden ändå sänka sig över honom? Jesu dop har ibland setts som en kallelse. Om han hade haft en underförstådd medvetenhet om sin identitet som Guds son och sitt uppdrag sedan han var liten, så blev den i det ögonblicket en tydlig medvetenhet.
Men beskrivningarna av hans dop skiljer sig en hel del från kallelseberättelser. De hjälper oss snarare att förstå att Jesu dop ägde rum för vår skull. Ur denna synvinkel är Matteus beskrivning särskilt tydlig: rösten från himlen är mer till för dem som bevittnade dopet än för Jesus själv. Den sa: ”Detta är min älskade son” och inte ”Du är min son”.
Detta är anledningen till att man inom den östliga kristna traditionen, när man hänvisar till Jesu dop, talar om ”teofani” (med andra ord: en manifestation av Gud). Tonvikten läggs på att det är den heliga Treenigheten som manifesteras: Fadern genom rösten från himlen, den heliga Anden som en duva och Jesus som den älskade sonen. Jesu dop manifesterar Gud och avslöjar att den heliga Anden kommer att stanna i människan för evigt.
Berättelsen om Jesus i öknen förlänger den uppenbarelsen. Den ger oss det fantastiska privilegiet att se vad som finns i hans hjärta. Om dopet visar att den heliga Anden kan förbli i en människa för evigt, visar prövningarna i öknen hur Jesus delar våra mänskliga villkor. Genom sina prövningar omfattade han vårt livs verklighet, så att hela vår existens kan finna mening och helande. Jesus klarade provet i öknen åt oss och förblev ett med Gud samtidigt som han var lika bräcklig som vi. På detta sätt gör han det möjligt för oss att älska vår mänskliga tillvaro.
Från Gregorios av Nazianzos, en lärd kristen och biskop på 300-talet, kommer denna anmärkningsvärda bekännelse: ”Det som ingen har tagit på sig har inte helats, men det som är förenat i Gud är också räddat2”. Gregorios deltog i en diskussion där frågan rörde Guds sons identitet som människa. För att betona Jesu Kristi, Guds sons, fulländning tog Apollinarios, som var biskop i Laodikeia i Syrien, med kroppen och den mänskliga själen i hans varelse, men utelämnade människans fria vilja. Enligt Apollinarios var det den heliga Anden som fattade beslut åt Kristus och ersatte den mänskliga personligheten.
Apollinarios var en berömd exeget och en lysande tänkare, och hans förståelse av Kristus kunde vid första ögonkastet verka mycket sannolik. Men Gregorios förstod vad som verkligen stod på spel. Om Kristus inte har förmågan att ta egna beslut står vår mänskliga frihet utanför gemenskapen med Gud. Den är utlämnad åt sig själv, den är sin egen fånge och den är inte helad. Med ett språk som är mindre teoretiskt men inte mindre suggestivt, är det detta som gestaltas i berättelserna om Jesu prövningar i öknen. Jesus har den mänskliga förmågan, och därför den mänskliga skyldigheten, att styra över sina beslut.
En liknande diskussion kom att uppstå igen på 600-talet, under den så kallade monoteletiska krisen. Frågan var huruvida Kristus hade en gudomlig-mänsklig vilja (därav ordet monoteletism som betyder ”en enda vilja”) eller om Guds son, liksom vi, hade en mänsklig vilja. Vi kan inte gå in på detaljer här. Det räcker att notera att monoteletism var tilltalande av denna orsak: den lät de troende lägga tonvikten på att det i Jesus varken fanns motsägelser eller synd.
Det var en munk, Maximos Bekännaren, som insåg hur viktigt problemet var. Under sin livstid var han väldigt ensam i sin starka övertygelse om att Kristus hade en mänsklig vilja och han dog som ett resultat av misshandel och exil för försvaret av sin tro – därför kallas han Bekännaren. Nitton år efter hans död, år 681, erkände det tredje konciliet i Konstantinopel att han hade rätt.

Guds mänskliga identitet och vår

Berättelsen om Jesu prövningar i öknen försäkrar oss att Guds son tog på sig allt som vi är för att läka hela vår varelse. Den visar oss Jesu hjärtas djup, Guds sons identitet som människa. Genom att göra detta visar den också vår mänskliga identitet, den mänsklighet som Jesus kom för att rädda, så att vi nu fullt kan ta den på oss eftersom vi vet att den kan bli räddad.
Det som gäller för honom gäller för oss. Vi är döpta tillsammans med Kristus – var och en av oss är en älskad son eller dotter, Guds glädje. Med Kristus är vi sårbara i prövningens stund, när vi sätts på prov. Vår gemenskap med Gud, Kristus och den heliga Anden tar inte ifrån oss våra mänskliga villkor. Om Jesus, den älskade sonen som är den heliga Andens boning, gick hungrig i öknen utan att briljera, då borde vi inte skämmas över vår egen bräcklighet. Det skulle vara som att tro att vi kunde göra bättre ifrån oss än han.
Det som den heliga Anden försäkrar oss om är Guds kärlek. Att vi får uppleva hunger och törst och vara otillfredsställda är inte tecken på Guds frånvaro. Det är den heliga Anden själv som kan leda ut oss i öknen, så som han gjorde med Jesus. Andens närvaro är inte oförenlig med känslor av tomhet.
Ibland kommer åklagaren att attackera oss så som han gjorde med Jesus. ”Om du är Guds älskade barn, hur kan du då vara så förvirrad, så hjälplös? Vilket patetiskt Guds barn du är!” Den lömska rösten kan komma från vårt eget hjärta eller från människor runt omkring oss.
Då blir evangeliets ord frihetens ord. Vi behöver inte låtsas eller försöka göra intryck. Jesus behövde inte visa sig stark inför djävulen. Gud förväntar sig inte att vi helt och fullt ska kunna hantera alla problem. Det räcker att vi fortsätter vandra i Kristi fotspår. Han övervann inte prövningarna med lysande svar utan uthärdade det med tre små bibelverser.
”Människan ska leva inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår av Guds mun.” Med de orden uttrycker Jesus sin tillit. När sedan djävulen påpekade att Jesu tillit var väldigt svag om han inte vågade kasta sig själv i änglarnas armar visade Jesus sin ödmjukhet: ”Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.” Och slutligen accepterade han att vänta på Gud och tillbe Gud: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.”
”Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas” (Heb 2:17-18). Kristus blev som vi på alla sätt så att vi kunde bli som han. Hans tillit, hans ödmjukhet och hans tålamod kan också bli våra.
Dessa tre inställningar är ett fridfullt accepterande av våra mänskliga villkor. Tillit: Jag lever inte av mig själv, utan genom ordet som försäkrar mig om att jag är älskad. Ödmjukhet: Jag behöver inte kunna göra allting. Tålamod: Det är inte nödvändigt att nå målet med en gång – det jag är växer och mognar under den tid som Gud har gett mig.
Jesus skämdes inte över sina mänskliga svagheter. Och på det viset öppnade han en väg där vi är välsignade och älskade i vad vi är. Trons strid är inte tänkt att lyfta oss över våra mänskliga villkor – den ska hålla oss stadigt fast i tilliten att Gud älskar oss även när vi är svaga och behöver hjälp. Att tillbe Gud och ingen annan innebär att vi fäster våra liv i hans kärlek, vad som än händer.

Sista uppdateringen: 5 April 2013

P.S.

Taizés småskrifter

Taizés småskrifter är ett försök att öppna vägar som visar på källorna till frågor som är viktiga för vår tro. Bakgrunden är ofta samtal mellan bröder och deltagare i de möten för unga vuxna som Taizé anordnar varje år. Här kommer tankar fram som är väsentliga för vår tids kristna.

Småskifterna ges ut i tryckt form på engelska, franska och tyska. För att se vilka småskrifter som finns kan du klicka här