TAIZÉ

Döm inte: Varför sa Jesus åt sina lärjungar att inte döma?

 

”Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända” (Luk 6:37). Är det möjligt att praktisera detta ord från evangeliet? Måste vi inte döma, om vi inte vill ge upp försöket att ändra på det som inte är rätt? Men denna inbjudan från Jesus trängde in på djupet i människors hjärtan. Apostlarna Jakob och Paulus, olika på så många sätt, upprepar den och använder nästan samma ord. Jakob skriver: ”Men vem är du som dömer din nästa?” (Jak 4:12).

Och Paulus: ”Vad har du för rätt att döma den som är i en annans tjänst?” (Rom 14:4).

Varken Jesus eller hans apostlar önskade avskaffa domstolarna. Deras levnadsregel gäller det dagliga livet. Men fastän Kristi efterföljare har valt kärleken fortsätter de ändå att göra saker som är fel, och detta får mer eller mindre allvarliga följder. Den spontana reaktionen blir alltså att döma dem som, genom slarv, svaghet eller försummelser, orsakar skada eller motgångar. Vi kan naturligtvis hitta på många utmärkta skäl att döma vår nästa: det är för hans eget bästa, så att han lär sig och bättrar sig …

Jesus kan människans hjärta, och han låter sig inte duperas av några dolda motiv. Han sa: ”varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?” (Luk 6:41). Jag kan utnyttja andras fel för att lugna mig och öka mitt eget värde. Skälen till att döma min nästa är att stärka min egenkärlek (se Luk 18:9-14). Men om jag ständigt är på jakt efter min nästas minsta misstag är det väl ett sätt att undvika att ställas inför mina egna problem? De femtioelva fel jag finner hos honom bevisar ändå inte att jag är värd mer än han. Min hårda dom kanske bara döljer min egen osäkerhet och rädsla att själv bli dömd.

Vid två tillfällen talade Jesus om ett ”fördärvat” eller ”ont” öga (Matt 6:23 och 20:15). Han syftade på dem som ser på andra med avundsjuka. Ett fördärvat öga både beundrar, avundas och dömer nästan på en gång. När jag beundrar min nästa för hans starka sidor, men samtidigt är avundsjuk på honom, blir ögonen onda. Jag ser inte längre verkligheten som den är, och jag kan tom. döma någon för ett inbillat misstag som han aldrig begått.

En önskan att dominera kan också få oss att döma. Därför skriver Paulus, i det stycke som redan citerats: ”Vad har du för rätt att döma den som är i en annans tjänst?” Vem som än dömer sin nästa gör sig själv till dennes herre, och intar på det sättet Guds plats. Vi kallas istället att ”sätta andra högre än oss själva” (Fil 2:3). Detta innebär inte att förringa oss själva, utan att tjäna andra i stället för att döma dem.

Att vägra döma andra leder det till likgiltighet och passivitet?

I en och samma mening använder aposteln Paulus ordet döma i två olika betydelser: ”Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla” (Rom 14:13). Att sluta döma varandra leder inte till passivitet; det är en förutsättning för att handla och uppträda just.

Jesus råder oss inte att blunda, utan vill att vi försöker. Omedelbart efter uppmaningen att inte döma fortsätter han: ”Kan en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen?” (Luk 6:39). Jesus vill att blinda ska få hjälp att hitta vägen. Men han kritiserar inkompetenta ledare. Dessa lite löjliga ledare är, enligt kontexten, människor som dömer och fördömer. Om man inte vägrar döma är det omöjligt att se klart och hjälpa andra att hitta rätt väg.

Här följer ett exempel från Barsanuphius och Johannes brevväxling. De båda var munkar i Gaza på 500-talet. Johannes hade tillrättavisat en broder för hans slarv, men blev sedan ledsen när han såg hur nedslagen denne blev. Han blir sedan sårad igen när han i sin tur känner att hans bröder dömer honom. För att bevara lugnet bestämmer han då att inte längre kritisera någon annan, utan tar helt enkelt hand om de saker som han ensam ansvarar för. Men Barsanuphius får honom att inse att Herrens frid inte betyder att dra sig undan. Han citerar några ord för honom från S Paulus flera gånger: ” … vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning” ( 2 Tim 4:2).

Att lämna andra ifred kan ändå vara ännu ett subtilt sätt att döma dem. Om jag bara vill bekymra mig om mig själv kan det då inte vara så att jag inte anser att andra är värda min uppmärksamhet och mina ansträngningar? Johannes av Gaza bestämmer att inte längre kritisera någon av sina bröder, men Barsanuphius förstår att Johannes faktiskt fortfarande dömer dem i sitt hjärta. Han skriver till honom: ”Döm inte och fördöm inte någon, utan förmana dem som verkliga bröder” (Brev 21). Johannes blir verkligt omtänksam mot andra när han slutar att döma dem.

”Fäll ingen dom i förtid, innan Herren kommer” (1 Kor 4:5). Paulus rekommenderar stor återhållsamhet med dömandet. Samtidigt vädjar han till dem han skriver att bry sig om varandra: ”Tala de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha tålamod med alla” (1 Tess 5:14). Av erfarenhet visste han att det kunde bli dyrt att tillrättavisa utan att döma: ”I tre års tid har jag dag och natt väglett var och en av er” (Apg 20:31). Endast kärlek kan prestera sådan tjänst.

Sista uppdateringen: 17 Oktober 2006