TAIZÉ

Tro: Varför måste vi tro för att bli räddade?

 

Varför måste vi tro för att bli räddade?

”Evangeliet… är en Guds kraft som räddar var och en som tror” (Rom. 1:16). Frälsning betyder att bli befriad från allt som vanställer, krymper eller förstör livet. Och den makt som Gud använder för att rädda är ”evangeliet om hans son” (Rom. 1:9). Detta evangelium – gott budskap – uppenbarar en Gud som ger allt – förlåtelse, liv, glädje. Därför är frälsningen inte begränsad till dem som uppfyller vissa kriterier. Det är för de goda och de onda, de visa och de dåraktiga. Gud räddar ”var och en som tror”.

Är då tro en förutsättning för att ta emot Guds gåva? Om det var sant, skulle mitt liv, min lycka och min frälsning bero på den slutliga analysen av mig. Allt skulle avgöras av mitt accepterande eller mitt avslag. Denna föreställning överensstämmer inte med Bibelns förståelse av tro. Tron är inte något vi använder för att förvärva någonting. Den är en mycket mer ödmjuk verklighet, en enkel förtröstan, alltid förvånad: fastän jag inte gjort något för att förtjäna det, för Gud mig tillbaka till vänskap med honom.

Tron är nästan ingenting, knappt urskiljbar – liten som ett senapskorn, säger Jesus (Luk. 17:6). Samtidigt är den ”dyrbarare än… guld” (1 Petr. 1:7), ”helig” (Jud. 20). Tillsammans med hopp och kärlek, består den för alltid (1 Kor. 13:13). På 700-talet identifierade Maximos Bekännaren tron med Guds Rike. ”Tron är Guds Rike utan synlig form; Riket är tro som tagit form enligt Gud.” Och han tillägger att tron realiserar ”den omedelbara och fullkomliga föreningen av den troende och den Gud han tror på”. Tron är inte en entrébiljett till Guds Rike. I tron själv är Gud närvarande. Den som tror och förtröstar på evangeliet är redan förenad med Gud.

Innan Kristi ankomst var tron inte den vanliga attityden förknippad med Gud. Det fanns extraordinära troende som Abraham, och vid nyckelhändelsen, när de gick genom Röda havet, ”trodde [folket] på Herren och på hans tjänare Mose” (2 Mos. 14:31). Men i det dagliga livet räknades trohet mer än tro. Det första förbundets församling bestod inte av ”troende” utan av ”de ödmjuka”, ”de rättfärdiga”, ”de heliga” (Ps. 34). Med evangeliet om Kristus blev tron normal och inte längre exceptionell, så att Jesu lärjungar helt enkelt kunde kalla sig själva ”troende” (Apg. 2:44).

För nu när evangeliet har uppenbarat Guds gåva utan gränser och utan förbehåll, ges frälsning fritt. Det finns inte längre några villkor att uppfylla; allt som är nödvändigt är att tro på det. Ingen är utesluten från Guds kärlek, enligt aposteln Paulus’ ord: ”vi har satt vårt hopp till den levande Guden, som är en frälsare för alla människor, särskilt för dem som tror” (1 Tim. 4:10).

Vad kan jag göra när jag inte kan tro?

Nya Testamentet talar nästan lika mycket om tvivel som det gör om tro. Apostlarna var inte så förvånade över hur svårt det var att tro, eftersom de visste att profeterna hade förutsagt det här. Paulus och Johannes citerar Jesajas ord: ”Herre, vem satte tro till vad vi förkunnade?” (Joh. 12:38 & Rom.10:16). Johannes tillägger: ”De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta” (Joh. 12:39-40). Alla fyra evangelierna refererar till detta avsnitt i Jesaja 6. Tron är inte automatisk.

Johannesevangeliet visar tron mot bakgrund av dess motsats. Från början är Kristus ignorerad: ”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom” (Joh. 1:11). Det är sant att det fanns en tid då många följde Jesus. Men mycket snart slutade de flesta att tro på honom: ”Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom” (Joh. 6:66). Och Jesus försökte inte hålla kvar dem. Han säger: ”Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern” (Joh. 6.65).

Kristus försökte inte övertala människor att stanna hos honom, för tron har ett djup som går bortom förståelse och känslor. Det är rotat i de ställen där ”djup ropar till djup” (Ps. 42:8), där djupen av det mänskliga varat rör vid djupen hos Gud. ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom” (Joh. 6:44).

Om tron är en gåva från Gud och alla inte tror, är det för att Gud har förskjutit vissa människor? På det ställe där Johannes citerar Jesaja om omöjligheten av att tro, förmedlar han också några hoppfulla ord av Jesus: ”när jag blir upphöjd från jorden, skall jag dra alla till mig” (Joh. 12:32). Upphöjd på korset och upphöjd till Faderns ära, ”drar” Kristus så som Fadern ”drar”. Hur kan han nå varje människa? Ingen kan svara på det. Men varför skulle vi inte förtrösta på honom om det som är bortom vår fattningsförmåga?

Till sista sidan visar Johannesevangeliet hur skör tron är. Tomas’ tvivlande har blivit ett ordspråk. Men avgörande är att, utan att tro, förblir han en del av församlingen av troende – och de å sin sida kastar inte ut honom! Thomas väntar, den uppståndne Kristus visar sig för honom, och han tror. Då säger Jesus: ”Saliga de som inte har sett men ändå tror” (Joh. 20:29). Tron är inte en prestation av skicklighet. Den kommer när den är minst väntad, ingen vet hur. Den är en tillit som häpnar över sig själv.

Brev från Taizé: 2004/6

Sista uppdateringen: 23 November 2004