Varför kallar Jesus budet att älska varandra ett ”nytt” bud?
Jesus talade bara en gång om ett ”nytt” bud. Inför sitt lidande sa han till lärjungarna: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra” (Joh 13:34). På vilket sätt är detta bud nytt? Är inte ömsesidig kärlek kravet i det gamla budet: ”Du skall älska din nästa som dig själv” (3 Mos 19:18).
Jesus kommer med ett nytt mått på kärlek. Han säger ”så som jag har älskat er” just i det ögonblick då han ger allt för kärlekens skull. ”Det var strax före påskhögtiden och Jesus (…) hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet” (Joh 13:1). Han börjar med att tvätta deras fötter medan han säger: ”Jag har gett er ett exempel” (vers 15). Han är djupt bekymrad över att en av hans lärjungar, aposteln Judas, ska förråda honom; men han fortsätter att älska honom, och uttrycker den kärleken med att räcka honom ett stycke bröd: ”Han doppade brödet och gav det åt Judas” (vers 26). Exemplet som gåva och brödet som gåva når till slut sin höjdpunkt i budets gåva: ” Ett nytt bud ger jag er.”
Strax före det nya budet stöter vi på några gåtfulla ord: ”Nu har Människosonen förhärligats” (vers 31). Hur blir Kristus förhärligad innan han går in till sin Faders härlighet genom korset och uppståndelsen? Han är redan förhärligad, för hans härlighet är att älska. Det är därför hans härlighet visar sig nu, när han ”älskar dem intill slutet.” ”Judas gick ut i natten” för att utlämna honom. Men Jesus ger inte passivt vika för denna händelse: när han utlämnas överlämnar han sig själv i fortsatt kärlek i en situation som verkar hopplös. Det är hans härlighet.
Med det nya budet gör Jesus sina lärjungar delaktiga av sitt eget sätt att leva; han gör det möjligt för dem att älska som han. Den kvällen bad han: ”... den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem” (Joh 17:26). Hädanefter ska han bo i dem som kärlek; han ska älska i dem. Med detta nya buds gåva skänker han sin närvaro. I Matteus- och Markus-evangelierna kommer instiftandet av nattvarden omedelbart efter det att Judas gick ut; i Johannes-evangeliet kommer i stället det nya budets gåva. Liksom nattvarden är det nya budet verklig närvaro.
Den natten ”tog Jesus bägaren efter måltiden och sade: Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod” (1 Kor 11:25). Hans bud är nytt därför att det hör till det nya förbundet, men förkunnat av profeten Jeremia: ” ... jag ska sluta ett nytt förbund (…); jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan” (Jer 31:31-34). I det nya förbundet får vi det gamla budet på ett nytt sätt. Guds lag är inte längre inristad på stenplattor, utan inskriven i våra hjärtan av den heliga Anden, som förenar vår vilja med Guds.
Vad betyder budorden i vår relation till Gud?
Enligt aposteln Johannes uttrycks gemenskapen med Gud genom att hålla buden. ”Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom” (1 Joh 3:24). På Sinai skapade Gud ett förbund med ”dem som älskar honom och håller hans bud” (5 Mos 7:9). När vi går ännu längre tillbaka mot begynnelsen säger Bibeln att när Gud skapade människor gav han dem genast ett bud (1 Mos 2:16f). Det är som om det inte finns någon relation till Gud utan bud.
De allestädes närvarande buden kan tyckas vara en börda. Men fastän det kan låta paradoxalt vid första anblicken ger Guds bud oss frihet. Genom buden talar Gud till oss. Det vi kallar ”de tio budorden” omtalas som ”de tio orden” i Bibeln (te. 2 Mos 34:28). Genom budorden talar Gud till oss och inbjuder oss att välja (5 Mos 30:15-20).
Gud gör det möjligt för djuren att göra instinktivt det som är rätt. Till människorna ger han buden, och löper risken med vår frihet. ”Till och med hägern i skyn vet sin bestämda tid, turturduvan och svalan vet när de skall återvända. Men mitt folk känner inte till vad Herren kräver” (Jer 8:7). Gud programmerar inte människorna, inte heller tvingar han dem att uppträda på ett visst sätt. Gud talar till oss.
Jeremia klagar på de situationer som kan uppstå av detta. Men om Gud inte vill leda oss på annat sätt än att tala till oss genom buden så är det för att vårt fria svar – vad det än kan bli – betyder mer för honom än ett korrekt beteende.
En gång sade en ung man till Jesus: ”Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” Jesus sade: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god. Men vill du gå in i livet, så håll budorden” (Matt 19:16-17). I detta svar kan vi undra varför Jesus ställer ett enkelt hållande av buden mot vad som är bra att göra. Bud är inte detsamma som information om vad som är gott eller ont. Jesus påminner om att ”bara en är god.” I buden ger inte Gud oss så mycket kunskap om gott och ont utan kallar oss att lyssna och praktisera det vi hör.
Jesu reaktion får oss att tänka på det första budet som Gud gav i Edens trädgård, som förbjuder människan att ”äta av trädet som ger kunskap om gott och ont” (1 Mos 2:17). Detta är ett märkligt bud som kräver av oss, åtminstone till en början, att ge upp försöket att förstå gott och ont! Budet ber oss att överlåta denna kunskap till Gud! Det bevarar, i människans innersta, en zon av icke-vetande, ett rum för tillit, för lyssnande till Gud. Buden levandegör vårt förhållande till Gud, när vi i dem kan höra ett eko av budet som gavs i paradiset, Guds röst som talar till oss: ”Låt mig vara din Gud; låt mig visa dig vägen; lita på mig!”
Brev från Taizé: 2004/2