Käre broder Alois,
kära bröder från Taizékommuniteten,
kära unga pilgrimer,

det är en ära för oss att få fira Epifania (Trettonhelgen) med er här i Phanar, och vi är glada att få be tillsammans med er och de kristna i denna historiska stad. Denna berömda plats som ni besöker denna vecka kallades tidigare Konstantinopel efter sin grundare, den helige Konstantin, och nu kallas den Istanbul — den är Turkiets största stad och det ekumeniska patriarkatets hemstad.

Det ekumeniska patriarkatet är den ortodoxa kyrkans ledning, och under de senaste 1700 åren har det funnits i samma stad, den som grundades av den helige Konstantin. Han är viktig inte bara för den ortodoxa kyrkan utan också för alla som har förespråkat — och nu arbetar för — religionsfrihet. Hans påbud i Milano år 313 hjälpte till att lägga grunden för den aspekt av mänskliga rättigheter som innebär att människor ska ha frihet att fira gudstjänst och be utan tvång eller rädsla för vedergällning. Under detta jubileumsår talar vi om att det är påbudet från Milano som har väglett oss i 1700 år, och ändå har vi fortfarande mycket kvar att arbeta för på det område som är människors frihet att ge uttryck för sin tro.

Er pilgrimsfärd har organiserats av Taizékommuniteten i anslutning till det årliga möte som denna gång ägde rum i Rom där vi också bjöds in att lämna en hälsning till deltagarna och som liksom alltid blev mycket glädjefyllt, och den äger rum under Epifania och är tänkt att vara en förtroendets pilgrimsfärd. Vi måste hela tiden bygga förtroende mellan våra kyrkor och kristna gemenskaper och tillsammans vittna om Kristi närvaro i världen.

Epifania-högtiden, så som den firas i den ortodoxa kyrkan, handlar om Teofani — Gud med oss, Gud som visar sig för människan, Gud som uppenbarar sig. Vi vänder våra hjärtan och tankar mot det ljus som skiner, och vi betraktar händelserna i Kristi liv som människa: hans födelse, de vise männens tillbedjan och hur Johannes döpte honom i Jordan. Firandet detta år blir ännu mer betydelsefullt eftersom ni deltar i det tillsammans med oss och bär vittnesbörd om Kristi kärlek och de steg ni tar i riktning mot fred.

Att ta emot er här idag ger våra hjärtan en sådan glädje! Och med var och en av er tar vi också emot det hopp om kristen enhet som ni representerar. Vi gläder oss över den entusiasm som unga människor har för Kristus och hans kyrka och över deras trogna arbete. Genom Bibelns berättelser om Josef, Ester, David, Johannes, Markus och Timotheos understryks den potential som unga människor har för kristen hängivenhet. Som Paulus skriver i sitt första brev till Timotheos: "Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet.” [1]

I Johannesevangeliet 17:11 ber Jesus: "Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett." Den bönen ger oss intrycket att det en dag kommer att bli så. Genom att älska våra kristna syskon börjar vi uppfylla den ekumeniska försoning som Kristus längtar efter.

Det livslånga uppdrag som ni och andra från Taizékommuniteten har tagit på er, att leva i enhet och öva på enhet, ger oss en levande bild av hur vi kan hoppas uppfylla Kristi bön i våra relationer med andra kristna gemenskaper. För detta tackar vi er.

Ekumenisk försoning är den kraftfulla idé som Taizékommuniteten grundades på. Den kom till liv i Taizékommuniteten tack vare broder Roger. Förutsättningarna för verklig ekumenisk försoning är total ödmjukhet, djup uppriktighet och cumenical reconciliation in its essence requires complete humility, och en andens äkthet för att verkligen lyssna på varandra. Detta är beundransvärda kvaliteter, och det arbete ni utför inspirerar andra tvärs över generationsgränser och över hela världen.

Broder Alois skrev nyligen i sitt “Brev 2012: Mot en ny solidaritet”: “Bön leder oss mot Gud och mot världen på samma gång." Hans ord påminner oss om att det som ofta ser omöjligt ut för mänsklighetens ögon kan Kristus utföra som svar på våra brinnande böner. Vi ser en stor vishet i detta att söka förändring i världen genom bön.

När vi lär känna bönen mer och mer som en obeskrivbar, mystisk kraft som kan beröra människor och institutioner och få dem att agera på olika sätt, då kan vi vandra mot freden med hopp. En dag kommer vi att få se att den ekumeniska försoningen kommer att formas genom det Gudomliga — som ett svar på våra böner, uttalade i harmoni med Kristi bön.

Må var och en av er vandra för evigt i "Guds nåd och i gemenskap med [era] bröder, och må Gud fullborda i [er] det som han har påbörjat.” [2]