TAIZÉ

Varför Broder Roger dog.

 

I många meddelanden som vi fick i augusti 2005 jämfördes broder Rogers död med Martin Luther Kings, biskop Romeros och Gandhis död. Men man kommer inte ifrån att det också finns skillnader. För dessa tre förde en politisk och ideologisk kamp och blev dödade av sina motståndare som inte stod ut med deras opinion och deras inflytande.

Somliga anser att det är meningslöst att söka efter en orsak till broder Rogers död. Ondskan kan man inte förklara. En rättfärdig man i gamla testamentet sa att man hatade honom ”utan anledning”, och aposteln Johannes har lagt samma ord i Jesus mun: ”De hatade mig utan anledning.”

Men i vårt samliv med broder Roger så finns det en sida av hans personlighet som alltid har frapperat mig, och jag undrar om detta inte förklarar varför han blev angripen. Broder Roger var en oskyldig människa. Inte på så vis att han aldrig gjorde något fel, utan därför att han var någon för vilken allt är tydligt och omedelbart på ett sätt som det inte är för andra. För en oskyldig människa är sanningen tydlig. Den är inte beroende av resonemang. Hon ”ser” sanningen, så att säga, och hon har svårt att förstå att det för andra är mer komplicerat att nå fram till detta. Det som hon säger är för henne enkelt och klart, och hon blir förvånad över att andra inte upplever saken på samma sätt. Man förstår att hon därför ofta känner sig avväpnad och sårbar. Samtidigt är hennes attityd för det mesta inte naiv. För henne är verkligheten inte lika ogenomskinlig som för andra. Hon ”ser rakt igenom” tingen.

Jag tänker till exempel på enheten mellan kristna. För broder Roger stod det klart att om denna enhet var något som Kristus ville, så skulle det vara möjligt att börja leva i denna enhet med det samma. De argument som man åberopade för att framhålla det motsatta framstod nog som konstlade för honom. För honom var enheten mellan kristna framför allt en fråga om försoning. Och egentligen hade han rätt, därför att många av oss undviker att ställa oss frågan om vi är beredda att betala priset för en sådan enhet. En försoning som inte berör oss på djupet, är det verkligen en försoning?

Man sa om broder Roger att han inte tänkte teologiskt. Men var det inte så att han såg verkligheten klarare än dem som förebrådde honom detta? I flera hundra år har de kristna haft ett behov av att försvara sin avoghet gentemot enheten. De har på ett konstlat sätt förstorat splittringen. Utan att vara medvetna om det har de intagit rivaliserande ställningar. De har inte sett ”rakt igenom”. Enheten kändes för dem som något ouppnåeligt.

Broder Roger vara realist. Han räknade med att vissa saker är omöjliga, särskilt på det institutionella planet. Men han kunde inte bara nöja sig med det. Hans oskuldsfulla inre gav honom en mycket speciell övertalningsförmåga, en sorts enkelhet som aldrig accepterade att bli besegrad. Ända till slutet såg han enheten mellan kristna som en försoningsfråga. Att försöka försona sig med andra är något som varje kristen människa kan göra. Om alla verkligen gjorde detta, så skulle enheten mellan kristna ligga nära.

Det finns ett annat område på vilket broder Rogers attityd blev kännbar och på vilket man kanske ännu tydligare kunde se hans personlighet och dess radikala sida: allt som kunde kasta ett tvivel över Guds kärlek var något som han inte stod ut med. Här vidrör man hans intuitiva uppfattning om allt som har med Gud att göra. Det betyder inte att han vägrade att reflektera, utan att han i sitt inre mycket starkt upplevde att ett visst sätt att tala om Gud som kan verka rättvist – t ex angående Guds kärlek – i själva verket fördunklar vad som många väntar sig av denna kärlek.

Broder Roger underströk att människan är god på djupet; detta bör ses i samma belysning. Han hade inga illusioner om ondskan. Han var snarast känslig till sin natur. Men han var övertygad om att om Gud älskar och förlåter, så tillhör det förlåtna verkligen det förgångna. All verklig förlåtelse väcker till liv det djupaste i människans hjärta, detta djup som är gjort för godhet.

Filosofen Paul Ricœur frapperades av detta tal om godheten. Han sa en gång till oss i Taizé att han i detta såg meningen med religionen: ”Vi kan befria detta fundament i människan, gå och söka upp där det ligger undangömt.” Förr i tiden hände det att vissa kristna predikanter ständigt talade om att människan i sitt inre djup är ond. De gjorde det för att visa hur generös förlåtelsen är. Men detta har gjort att många tog avstånd från tron; även om de hörde talas om kärlek, så fick de intrycket att denna kärlek var begränsad, och att den förlåtelse som erbjöds inte var fullständig.

Det mest värdefulla av arvet från broder Roger ligger kanske just där: medvetenheten om vad kärlek och förlåtelse innebär. Dessa två begrepp var för honom grundläggande, och han tog dem till sig på ett självklart sätt som vi inte alltid förstod omedelbart. I detta sammanhang var han verkligen oskyldig, enkel, helt öppen. Han läste i andras hjärtan och kunde visa ett enormt förtroende. Allt detta var synligt i hans mycket vackra blick. Om han trivdes så gott tillsammans med barn, så var det därför att barnen har en liknande öppenhet; de kan inte försvara sig och de kan inte tro på det som är komplicerat; deras hjärta går rakt till det som berör dem.

Broder Roger levde inte utan tvivel. Det var därför som han tyckte om orden: ”Låt inte mörkret få tala till min själ!” Och mörkret, det var tvivlets försåtliga tankar. Men detta tvivel suddade inte ut hans självklara upplevelse av Guds kärlek. Kanske var det till och med så att tvivlet ledde till ett uttryckssätt som inte lämnade rum för tvetydighet. Självklarheten som jag talar om låg inte på det intellektuella planet, utan djupare, i hjärtat. Och liksom allt, som inte bygger på starka tankesystem eller välkonstruerade bevis, var denna attityd naturligtvis sårbar.

I evangelierna kan Jesus enkelhet kännas störande. Vissa åhörare kände sig ifrågasatta. Det var som om deras innersta tankar blev lagda i ljuset. Jesus klara språk och hans förmåga att läsa i deras hjärtan utgjorde ett hot mot dem. En människa som inte låter sig ramas in av konflikter kan av somliga upplevas som farlig. Hon kan fascinera, men fascinationen kan lätt övergå i fiendskap.

Broder Roger fascinerade många genom sin oskuldsfulla sida, genom sin förmåga att se klart, genom sin blick. Och jag tror att han såg i vissa människors ögon att fascinationen kunde bli till misstro eller aggressivitet. För personer som i sitt inre bär på olösliga konflikter, måste denna oskuldsfulla sida ha blivit svår att stå ut med. Somliga kunde få lust att göra sig av med en sådan människa. Doktor Bernhard de Senarclens har skrivit: ”Om ljuset är för bländande, och jag tror att det som kom fram genom broder Roger kunde blända, är det inte alltid lätt att stå ut med. Då återstår bara en lösning: att släcka källan till detta ljus.”

Jag har skrivit ner dessa tankar, för de gör det möjligt att visa en sida av enheten i broder Rogers liv. Hans död har på ett hemlighetsfullt sätt satt ett sigill på det som han alltid varit. För han blev inte dödad på grund av någon övertygelse som han hade. Han blev dödad på grund av vad han var.

Broder François, Taizé

Sista uppdateringen: 5 Maj 2008