Taizéandan satte sin prägel på hela staden redan en eller två dagar före mötets början, då volontärer kom för att hjälpa till med förbredelserna. De talade många olika språk, men trots detta var det lätt att samarbeta och organisera det hela. Mötet öppnades officiellt på fredagen den 3 september. Tidigt på morgonen tog frivilliga emot ungdomar i sina församlingar. Där fanns pilgrimer från Polen, Tyskland, Kroatien, Slovenien, Slovakien, Frankrike, Ungern, Serbien, Rumänien, Spanien, Portugal, Italien... Alla hade de kommit till Sarajevo för att tillbringa tre dagar tillsammans med ungdomar från Bosnien-Herzegovina och taizébröderna, för att lära känna en stad och ett land, för att be tillsammans om hopp, fred och förtroende mellan människor.
Många familjer hade öppnat sina hem för ungdomarna. Det kom över 600 pilgrimer. Första punkten i programmet var eftermiddagsbönen. Idrottshallen i Skenderija hade dekorerats så att den liknade kyrkan i Taizé. Där fanns levande ljus, ikoner och hundratals unga människor som bad och sjöng... Hallen var sig helt enkelt inte längre lik, den var fylld med gemenskapens och glädjens ande. Den första dagen slutade med en kvällsbön under vilken broder Alois hälsade alla välkomna och pratade om vikten av att ge och ta emot förlåtelse:
“Vi kan alla upptäcka detta: att ge eller ta emot förlåtelse är en källa till glädje. Att veta att man är förlåten är kanske den djupaste och mest befriande glädjen. Den glädjen är källan till den inre frid som Kristus vill dela med oss. Med denna inre frid kommer vi långt, den kommer att smitta andra.”
De unga gästerna och deras värdar började den andra dagen med en morgonbön i församlingarna och i olika ortodoxa kyrkor. Därefter organiserade lokala grupper workshops i vilka man ville presentera människor, institutioner och organisationer som är särskilt utmärkande för det lokala området. På detta sättet besökte de unga olika moskéer och kyrkor, kulturföreningar, museer, sjukhus och mycket mer.
På eftermiddagen däremot fanns nio workshops inom vilka gästerna hade chansen att träffa människor från olika trossamfund, samt från olika kulturella institutioner och utbildningsinstitutioner. Flera officiella representanter deltog i dessa workshops. Sent på eftermiddagen deltog pilgrimerna i vesper i den Gamla Ortodoxa Kyrkan, under vilken bröd välsignades.
Under kvällsbönen uttryckte kardinalen och ärkebiskopen glädje och lycka över att detta Taizémöte ägde rum i Bosnien-Herzegovina och över att så många unga människor från så många olika länder förenades där.
På mötets sista dag firades fester i de olika församlingarna och i Ortodoxa kyrkor. Mötet avslutades med ett bön i Sankt Josefs kyrka.
Många hade en djup känsla av glädje, hopp och lycka i hjärtat med tanke på alla dem som blivit emottagna och alla dem som tog emot gäster.
Tomislava (Bosnien-Herzegovina)
Jag var redan från början entusiastisk över idén att ha ett möte i Sarajevo... men jag förstod först vad det betydde när jag såg alla dessa unga människor från så många olika länder som kom till Skenderija och när jag hörde dem sjunga: “Sto oko ne vidje…” i idrottshallen där vi ibland tittar på matcher. Jag blev så berörd: Taizé har kommit till Bosnien-Herzegovina. Jag tog emot så trevliga gäster i mitt hem och jag har mött så många trevliga unga människor. Jag ville så gärna visa dem min älskade stad och dela med dem lite av hur mitt liv här är. Jag fick så mycket mer tillbaka: deras barmhärtighet, deras förståelse, deras böner, deras hopp och deras glädje.
Nicolas (Frankrike)
Broder Alois berättade i en av de korta meditationer han ledde i Sarajevo att frid byggs genom att man tar små steg framåt. Och dag efter dag kunde de pilgrimer som hade kommit från Balkan och från hela Europa stärka varandra i de många mötena mellan människor.
Som pilgrimer är vi vana vid att lovorda gästfriheten hos de familjer som tar emot oss i sina hem under Taizés möten. Och jag kan säga utan att överdriva att det välkomnande som min värdfamilj gav mig var utomordentligt. Utöver husrum och mat blev jag mest berörd av att de på ett sånt självklart sätt tillbringade tid med oss utan att titta på klockan och över den naturliga godheten som jag såg i min värdfamiljs ögon.
Förtroendet som fanns hos min värdfamilj och även våra diskussioner om det ena och det andra i det förflutna, i nutiden och i framtiden möjliggjorde för mig att upptäcka Bosnien-Herzegovinas rikedom. Denna rikedom är dock fortfarande på många sätt skör. Den måste bli synlig i vardagslivet, speciellt inom den inter-religiösa dialogen och genom att man oavbrutet tar initiativ för att försöka sammanföra olika samfund och leda dem till gemensamma framsteg.
