broder Alois 2008

Brev från Cochabamba

Under flera månader har församlingar och familjer förberett ett latinamerikanskt möte för unga vuxna i Cochabamba i Bolivia. Det ägde rum 10-14 oktober 2007 och samlade 7000 deltagare från olika delar av Bolivia, från andra latinamerikanska länder och även några från Europa. Detta « Brev från Cochabamba » för år 2008 utgavs under europamötet för unga vuxna i Genève i slutet av december 2007.

FÖRSONINGEN, EN ELD

Vi har tillsammans med unga vuxna från alla länder i Latinamerika som samlats i Bolivia ställt oss frågan: vilka hoppingivande vägar kan vi öppna idag?

Bolivias folk kännetecknas av en stor social och etnisk mångfald och många försöker att gå framåt, utan att stoppas av konflikter, mot större rättvisa och fred.

På många håll i världen råder idag spänningar som kommer ur historiska händelser vars sår inte läkt. Var kan man hitta läkedom när känslan av maktlöshet inför orättvisorna bara växer?

De unga som samlades i Cochabamba visade att mångfalden inte nödvändigtvis leder till splittring och rivalitet, utan bär med sig ett löfte om att man kan berika varandra och finna mer glädje. [1]

I Bolivia lärde vi känna modiga troende som med hela sitt vara ger uttryck för evangeliets kallelse att kämpa med ett försonat hjärta.

VID FÖRSONINGENS KÄLLOR

Vi finner kraft att kämpa med ett försonat hjärta i en personlig relation till levande Gud. Utan ett inre liv skulle vi inte kunna hålla ut i denna attityd. I Gud finner vi glädje, hopp och ett fullödigt liv.

Har inte Gud själv tagit det första steget mot oss? Genom Jesus ankomst öppnar sig Gud för en relation till varje människa. Även om Gud fortsätter att vara någon som vi inte kan förstå, kommer han oss nära.

Av kärlek ville han dela vårt liv. Han blev människa. Ja, han tog till och med den nedersta platsen genom att ge sitt liv på korset. [2] Genom att ta på sig det som skiljer oss från Gud tar han sig an var och en av oss och hela mänskligheten. [3] Och i gengäld ger han oss del av sitt eget liv. [4] Hela skapelsen börjar redan förvandlas. [5]

Detta utbyte med Gud förverkigas för oss i bönen: genom sin heliga Ande kommer Gud och bor i oss. Genom sina ord och sakrament ger Kristus sig åt oss. Och vi kan i vår tur överlämna allt åt honom. [6]

Är det inte på det sättet som Kristus har tänt en eld på jorden, en eld som redan brinner i oss?

EN VIDGAD VÄNSKAP SOM OMFATTAR ALLA

Vi kan inte stänga inne försoningens eld. Den sprider ljus på en väg som vi leds in på för att bli fredsstiftare både nära och fjärran. [7]

Om vi inser vad Gud gör för oss kommer våra inbördes förhållanden att bli förvandlade av det. Vi kommer att bli i stånd att leva i en äkta gemenskap med andra, ett utbyte av liv där vi både ger och tar emot.

Evangeliet uppmanar oss att ta det första steget till andra utan att på förhand ha någon garanti för att vi möts av gensvar från dem.

I vissa situationer, i synnerhet i brustna förhållanden, kan försoning verka omöjlig att nå. Då ska vi vara medvetna om att redan längtan efter försoning innebär att den har påbörjats. Kristus tar själv på sig det som inte ser ut att leda någonstans, och vi kan anförtro allt som behöver helas till honom. Det gör oss beredda att ta tillfället i akt när det kommer och ta ett steg, om än aldrig så litet, för att minska spänningar.

Försoning kan omvandla vårt samhälle på djupet. Anden hos den uppståndne Kristus förnyar jordens ansikte. Låt oss tillåta denna dynamiska kraft från uppståndelsen att driva oss framåt! Låt oss inte bli modfällda av hur invecklade problemen är. Låt oss inte glömma att vi kan börja med mycket lite. [8]

Kyrkans gemenskap är vårt stöd; den är en vänskapens plats för alla. [9] ”För oss är kyrkan som en mor som lyssnar till sina barn. Hon välkomnar; hon tröstar.” [10] Dessa ord från en ung latinamerikan utmanar oss: kommer vi att kunna bli en spegelbild av Guds barmhärtighet?

Kommer vi att kunna lyssna till andra i konfliktsituationer? Då skulle så många separationer bli mindre smärtsamma. [11] Låt oss sträva efter att se oss i den andres ställe.

Kommer vi att kunna dela resurserna mera rättvist? Låt oss våga ompröva vår livsstil i en riktning mot större enkelhet, solidaritet med nödlidande och en större omsorg om Skapelsen.

Kommer vi att komma närmare dem som är fattigare än vi? Genom att vi delar med oss kommer ett levande utbyte att äga rum: de fattiga leder oss till att bli generösa och vi dras ut ur oss själva. Och mer än så: deras nöd hjälper oss att acceptera vår egen sårbarhet. Genom detta engagemang bidrar vi till respekt för varje människas värdighet.

Kommer vi att närma oss förlåtelsens punkt? Finns det något annat sätt att bryta den pågående förnedringen? [12] Det är inte en fråga om att glömma ett smärtsamt förflutet eller att vara blind för dagens orättvisa förhållanden. Evangeliet kallar oss att gå bortom minnet av såren genom att förlåta, och till och med att lyfta oss över våra förväntningar att få något i gengäld. På så sätt finner vi Guds barns frihet.

Ja, vi vill kämpa med försonade hjärtan för att bli lidelsefulla sökare efter gemenskap, i stånd att vidga vänskapen så att den omfattar alla.

[1När ungdomar från landsbygden klädda i sina traditionella dräkter kom till Cochabamba, så blev det en fest av färger! Vilken glädje det var att se att ungdomar från alla delar av Bolivia kunde samsas: de från slättlandet och de från bergen, de från städerna och de från landsbygden. Detta möte har visat att ungdomar genom sitt sätt att leva kan bidra till att « mikroklimat för groende försoning » kan åstadkommas. Fler och fler kristna vill att evangeliet verkligen ska vara en kraft som leder till försoning i Bolivia, och vill därför förmedla tron på ett sätt som ger större plats åt den traditionella kulturen och religionen.

[2För Paulus angår den försoning som Kristus förverkligat hela skapelsen. Kristus blev sänd för att « försona allt på jorden och allt i himlen » (Kol 1:20). « Kristus vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss » (Fil 2:5-11).

[3I den ortodoxa liturgin, som använder ett poetiskt språk inspiretat av bibeln, sjunger man på julen: « Skaparen ser att människan som han format går förlorad, sänker himlen och kommer ner; han blir född av en fläckfri jungfru och tar i sin kropp på sig hela den mänskliga varelsen. »

[4I den ortodoxa liturgin, som använder ett poetiskt språk inspiretat av bibeln, sjunger man på julen: « Skaparen ser att människan som han format går förlorad, sänker himlen och kommer ner; han blir född av en fläckfri jungfru och tar i sin kropp på sig hela den mänskliga varelsen. »

[5Den heliga Anden är som skapelsens själ: « Världens skönhet sådan som vi ser den nu skulle inte kunna fortsätta att vara sådan utan den heliga Andens kraft (...) Det är Anden som utgjutits överallt, som håller allting vid liv i himlen och på jorden och ger kraft åt allt » (Johannes Calvin, Den kristna insitutionen I, XIII, 14).

[6Gemenskapen med Gud är inte något som man alltid upplever med sina känslor, den heliga Andens närvaro i oss är något djupare. Även om vi inte känner något kan vi ändå be, kanske bara med en enkel gest: falla på knä, öppna händerna. Och Gud kan vidröra oss.

[7Kristus sänder dem ut i världen som han drar till sig själv. Se Mark. 1:17

[8Se Luk. 10:1-16.

[9Roxana, en ung kvinna från Bolivia, gav uttryck för den roll som kyrkan har försökt spela för att bidra till att minska de starka sociala spänningarna som upplevts nyligen i Bolivia: ”Vad är det som framkallar protesterna, vreden och missnöjet hos ett folk? Brist på kärlek? Maktlösheten hos dem som vet att ingen lyssnar till deras röst? När man vill dela ett folks lidande, känner man behovet att ta sig mycket närmare hoppet som kommer från Gud. Så kyrkorna öppnade sina dörrar för ständig bön, klockorna ringde för att bjuda in människor från de olika grannskapen till informationsmöten. De unga upptäckte kraften i enheten, solidariteten och vänskapen. Vi unga är kyrkans levande blod; vårt deltagande och vår energi är oumbärliga.”

[10Gud säger: ”Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. ” (Jes. 49:15)

[11Att lyssna till varandra är lika nödvändigt i personliga förhållanden och i samhället i stort, och även i internationella relationer mellan folk och kontinenter.

[12En av överraskningarna under mötet i Cochabamba var närvaron av många unga chilenare, med tanke på de fientliga förhållandena medan dessa båda grannländer. På mötets sista dag ville de unga chilenarna uttrycka en försoningsgest till de unga bolivianerna genom att på ort och ställe överlämna ett öppet brev med en bön om förlåtelse för alla tidigare och nuvarande konflikter.

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article5644.html - 26 April 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France