broder Alois 2007

Brev från Kolkata

För trettio år sedan tillbringade Broder Roger en tid i Kolkata (Calcutta) med bröder och unga från olika kontinenter. Han bodde i ett fattigt område och tog del i Moder Teresas arbete bland övergivna barn och döende. Utifrån detta besök skrev han Brev till Guds folk som offentliggjordes under ett ungdomsmöte i Notre Damekatedralen i Paris. Därefter skrev han även flera kortare texter samt tre böcker tillsammans med Moder Teresa.
 
Denna närvaro under 1976 blev fröet till en ihållande relation mellan vårt brödraskap och de kristna i Indien. Relationens olika sidor har bestått av besök över hela landet, två interkontinentala möten i Madras och återkommande besök av unga indier i Taizé. Och för oss fortsätter Kolkata att symbolisera både mänsklig nöd och människors ansikten som ger sina liv för de allra fattigaste och på så vis blir ljusbärare.
 
Så jag tänkte att det var viktigt att återvända till Kolkata och att förbereda ett möte där. Det samlade 6000 unga människor, de flesta asiater, den 5-9 oktober 2006. Mötet var ett försök att ge en ny dimension till “pilgrimsfärden för tillit” - att resa med unga människor från Asien på deras egen kontinent, lyssna på dem och stödja deras hopp. Brevet från Kolkata skrevs efter detta möte för att läsas upp vid Europamötet i Zagreb.

Då vi fortsätter vår “pilgrimsfärd för tillit på jorden”, som för samman unga från många länder, förstår vi mer och mer på djupet denna verklighet: hela mänskligheten utgör en enda familj och Gud bor i varje människa utan undantag.

I Indien, liksom i andra delar av Asien, har vi upptäckt hur mycket man helt naturligt uppmärksammar Guds närvaro i hela skapelsen. Denna uppmärksamhet innefattar en respekt för den andre och vad som är heligt för honom eller henne. I våra moderna samhällen av idag är det verkligen viktigt att återuppväcka denna uppmärksamhet mot Gud och denna respekt för andra människor.

Varje människa är helig för Gud. Kristus öppnade sin famn på korset för att samla hela mänskligheten i Gud. Om han sänder oss till jordens ändar för att förmedla Guds kärlek, då sker detta först och främst genom en livets dialog. Gud sätter oss aldrig i en maktkamp med dem som inte känner honom.

Många unga människor runt om på vår jord strävar efter att göra enheten mellan oss människor mer synlig. De drivs av frågan: hur kan vi kämpa emot alla former av våld och diskriminering; hur kan vi riva de murar av hat och likgiltighet som finns runt omkring oss? Dessa murar finns mellan människor och länder men de finns också nära oss, till och med i vårt inre. Det är upp till oss att göra valet att älska och att hoppas.

De enorma problem som finns i våra samhällen kan göra oss uppgivna. Men när vi väljer att älska upptäcker vi att det faktiskt är möjligt att skapa en framtid för oss själva och för dem som är nära oss.

Med enkla medel gör Gud oss till sina medskapare, också där situationen är som svårast. När vi går andra till mötes med tomma händer, när vi lyssnar och försöker förstå, kan också låsta situationer förändras.

Gud väntar på oss i dem som är fattigare än vi. “Vad ni har gjort till någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” [I]

Både i rika och fattiga länder skapar de orättvisor som finns en rädsla inför framtiden. Det finns modiga människor som lägger ner stor energi på att försöka förändra dessa orättvisa strukturer.

Vi måste alla ställa oss frågor som rör vår livsstil. Vi skulle behöva leva i större enkelhet. Om vi gör det kan vi möta andra med öppna hjärtan.

Idag finns det många möjligheter för de flesta att dela med sig till andra. Nya handelsformer som är mer rättvisa och så kallade mikrokrediter har visat att ekonomisk tillväxt och solidaritet med de fattigaste kan gå hand i hand. En del människor ser till att en del av deras inkomst bidrar till att skapa en rättvisare värld.

Det är viktigt att vi ger av vår tid, om vårt samhälle ska bli mer mänskligt. Vi kan alla försöka lyssna på och stödja åtminstone någon i vår närhet: ett ensamt barn, en ung arbetslös som känner hopplöshet, en utslagen, en äldre person.

Välja att älska, välja hoppet. När vi uthålligt vandrar på denna väg märker vi till vår förvåning att Gud har utvalt var och en av oss, innan vi har åstadkommit något. “Var inte rädd; jag har gett ditt namn, du är min. Jag är din Gud. Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig.” [II]

I bönen ställer vi oss och dem som har blivit anförtrodda åt oss inför Guds välvilliga blick. Gud tar emot oss sådana vi är, med det som är gott, men också med våra inre motsägelser och till och med våra fel. Evangeliet förvissar oss om att våra svagheter kan bli en dörr genom vilken den Heliga Anden kan komma in i vårt liv.

För trettio år sedan skrev Broder Roger i Calcutta: “Bönen är en källa till kärlek för er. Överlämna er själva med kropp och ande i fullständig osjälviskhet. Gå djupare in i några rader ur den Heliga Skrift varje dag, för att komma ansikte mot ansikte med en Annan, den uppståndne Herren. Låt Kristus levande ord födas i dig i tystnaden, och genomför det sedan direkt i handling.”

När han lämnade Calcutta lade han till:

“Nu reser vi efter att ha upptäckt den häpnadsväckande livskraften hos ett folk mitt i den djupaste nöd, och fått möta vittnesbörd om en annorlunda framtid för alla. För att bidra till denna framtid har Guds folk en alldeles egen möjlighet: spridda över hela världen kan de forma en liknelse om att dela med sig i den mänskliga familjen. En sådan liknelse kommer att ha tillräckligt med kraft att sprida sig, rubba även de mest orubbliga strukturerna, och skapa gemenskap i den mänskliga familjen.” [III]

Denna vädjan från Broder Roger är mera relevant idag än någonsin. De kristna som är utspridda över hela världen kan hålla hoppet vid liv för alla genom att leva i detta oerhörda budskap: efter Kristi uppståndelse är mänskligheten inte längre splittrad.

Hur kan vi vara vittnen om en kärleksfull Gud på jorden om vi låter söndringen mellan de kristna få fortsätta? Låt oss våga gå framåt mot den synliga enheten! När vi tillsammans vänder oss till Kristus, när vi kommer samman för att be, redan då förenar oss den Heliga Anden. Vi lär oss ödmjukt, i bön, att ständigt tillhöra varandra. Kommer vi att ha mod att inte längre handla utan att ta hänsyn till andra?

Ju närmare vi kommer Kristus och hans evangelium, desto närmare kommer vi varand¬ra.

Genom ömsesidig gästfrihet utväxlar man gåvor. Alla dessa gåvor är nödvändiga i dag för att göra evangeliets röst hörbar. De som har satt sin tillit till Kristus är kallade att erbjuda sin enhet åt alla. Och lovsången till Gud kan bryta fram.

Och då förverkligas den vackra liknelsen i evangelierna: det lilla senapskornet blir den största växten i trädgården, så att himlens fåglar kommer för att bygga bo där. [IV] När vi är rotade i Kristus upptäcker vi en förmåga att vara öppna för alla, även för dem som inte kan tro på honom eller som är likgiltiga. Kristus blev allas tjänare; han förödmjukar inte någon.

Mer än någonsin har vi i dag möjligheter att leva i gemenskap bortom nationsgränser. Gud ger oss sin andedräkt, sin Ande. Och vi ber: “Styr våra fötter in på fredens väg.” [V]


1 Efter sitt tillträde skrev Påven Benedikt XVI: “Alla människor tillhör en och samma familj” (Budskap till Världsfredens dag 2006).

I Kolkata (Calcutta) utgör de kristna en minoritet bland de andra stora historiska religionerna. I Indien har ibland spänningar mellan religioner lett till allvarligt våld. Trots detta är det ömsesidig respekt som präglar de grundläggande relationerna mellan religionerna. Varje traditions högtider respekteras av de andra, och kan tom. bli ett tillfälle till delaktighet.

2 En ung man från Libanon, en familjefar, skrev till oss när bombningarna i Mellanöstern tilltog på båda sidor: “Fred i hjärtat är möjlig! När man blivit förnedrad är man frestad att vilja förnedra i sin tur. Trots lidandet, trots hatet som bara blir starkare och starkare, trots begäret efter hämnd som väller upp i oss under stunder av svaghet, tror jag på den freden. Ja, fred här och nu!”

3 Flera Taizébröder har bott i Bangladesh i trettio år, tillsammans med människor som nästan alla är muslimer. De delar det dagliga livet med de fattigaste och mest utsatta. En av dem skrev: “Vi upptäcker mer och mer att de som är avvisade av samhället på grund av sin svaghet och sin skenbara olönsamhet är en Guds närvaro. Om vi tar emot dem får de oss att steg för steg överge en värld av hyperkonkurrens, och sikta mot en värld av hjärtats gemenskap. I den stora mångfalden av religioner och kulturer vill vi att vår närvaro i Bangladesh ska vara tecknet på att insatsen för våra sårbara bröder och systrar öppnar vägen till fred och enhet.”
Det Moder Teresa påbörjade i Kolkata fortsätter att stråla ut genom hennes systrar. Att bry sig om de fattigaste och visa dem kärlek är tydliga tecken på Guds kärlek. Så många andra människor i vår värld går samma väg av solidaritet; var vore vi utan dem på denna jord?

4 Ojämlikhet leder, förr eller senare, till våld. 20% av världens befolkning, som lever i de mest välutvecklade länderna, använder 80% av vår världs naturresurser. En mer ansvarsfull hantering av våra energikällor och vårt dricksvatten syns mer och mer trängande.

5 I samband med Broder Rogers begravning skrev Marcellin Theeuwes, Prior av Grande Chartreuse: “De dramatiska omständigheterna kring Broder Rogers död är bara en yttre täckelse vars syfte är att sprida ytterligare ljus över den sårbarhet han odlade såsom den port Gud föredrar för att komma in till och vara med oss.”
(Se också Korinterbrevet 12:10.)

6 En kristen från 300-talet uttryckte på ett bra sätt hur bön och engagemang kompletterar varandra. För honom drar nattvarden in oss i solidaritet med de fattiga: “Vill du hedra Frälsarens kropp? Den samme som sa Detta är min kropp sa också: Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta. Vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Hedra därför Kristus genom att dela dina ägodelar med de fattiga.” (den helige Johannes Chrysostomos: Predikan 50 från Matteus.)

7 Redan den första generationens kristna, en mycket liten minoritet i sin värld, hade denna övertygelse: Kristus rev den mur som separerar människorna genom att ge sitt liv på korset. (Se Efesierbrevet 2:14-16.)

8 En kristen som levde i Palestina under det sjätte århundradet skrev, “Föreställ dig att världen är en cirkel, att Gud är dess centrum, och att radierna är de olika sätt på vilka människorna lever. När de som önskar komma närmare Gud vandrar mot cirkelns mitt, kommer de närmare varandra samtidigt som till Gud. Ju närmare de kommer varandra, desto närmare kommer de Gud.” (Dorotheus av Gaza, Instructions VI).

9 “Kyrkans relation till andra religioner dikteras av en tvåfaldig aspekt: respekt för människans letande efter svar på sitt livs djupaste frågor, och respekt för andens handlingar i människan (…) Varje sann bön är initierad av den heliga Anden, som på ett mystiskt sätt är närvarande i varje människas hjärta.” (Johannes Paulus II, Redemptoris missio).
Som kristna kan vi inte dölja det faktum att innerst i vårt tros kärna bor Jesus Kristus, som relaterar oss till Gud på ett unikt sätt (se Tim 2:5). Men denna absoluta sanning omöjliggör inte en sann dialog. Tvärtom så blir vi mer hängivna i dialogen, för om Jesus är unik, så är det genom sin ödmjukhet. Det är därför vi aldrig, i hans namn, kan se ner på andra, utan bara välkomna dem och låta oss välkomnas av dem.

10 En av dem som kan ge oss stöd på den vägen är Dietrich Bonhoeffer. Under 1900-talets mörkaste timmar gav han sitt liv som martyr. Några månader före sin död skrev han i fängelset dessa ord som vi nu sjunger i Taizé:
Gud, låt mina tankar samlas hos dig.
Hos dig finns ljus, du glömmer mig inte.
Hos dig finns hjälp, hos dig finns tålamod.
Jag förstår inte dina vägar,
Men du känner vägen för mig.

[IMatt 15 :40

[IIJesaja 43:1-4

[IIIBroder Roger: Brev till Guds folk, 1976

[IVSe Lukas 18:13-21

[VSe Lukas 1:79

För att ladda ner Brev från Kolkata i formatet Adobe Acrobat, så som det ser ut när det är tryckt, klicka här [http://www.taize.fr/sv_article4260.html?lang=sv].

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article4260.html - 16 November 2018
Copyright © 2018 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France