Kosmos: Vilken plats har människan i universum?

Antikens människor betraktade universum som ett trevåningshus. Överst himlen där Gud och änglarna bodde. Underst dödsriket, och i mitten jorden, bebodd av växter, djur och människor. I detta universum var människans roll given. Hennes uppgift var att medla mellan den gudomliga och den skapade världen.

Den moderna vetenskapen har radikalt förändrat detta betraktelsesätt: vi är förlorade på en liten planet som rör sig runt en stjärna bland miljarder, i en genomsnittligt stor galax i ett ständigt växande universum. Tron att vi har en central roll i denna tingens ordning verkar vara ett absurt och förmätet anspråk.

Och ändå kunde människorna i Bibeln ha samma erfarenhet. I Psaltaren 8 betraktar någon den oändliga natthimlen, full av stjärnor, och ett rop kommer spontant på hans läppar: ”vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?” (v. 5). Till och med för denna person för länge sedan hade universums ofantlighet något oroande över sig.

Men i den följande versen återfår psalmisten lugnet tack vare en övertygelse som utgår från tron: ”Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen.”

Sin plats i universum får människan ändå till sist utifrån sin relation med Källan till allt liv. Gud valde dem inte därför att de var de mest imponerande av alla varelser; i sig själva är de bräckliga och små människorna inte mycket. Sin storhet har de inte på grund av egna kvaliteter, utan den härrör från Guds kallelse: Gud satte dem ”till herre över sina händers verk” ( v. 7).

Här möter vi ett annat problem. Verbet ”sätta till herre” kan få negativa anspelningar. Har människor rätten, eller tom. plikten, att hävda sin vilja över resten av skapelsen? Är det inte deras otyglade exploatering av jorden som har skadat så mycket, och vars konsekvenser vi fortfarande lider av?

Verbet ”sätta till herre” hänvisar främst till en kungs handlande. Och i Israel var det inte kungens sak att förtrycka folket, utan snarare att säkra rättvisa och fred i samhället. Han skulle använda sin makt så att de mäktiga inte krossade de svaga, och så att harmoni rådde mellan olika grupper. Människans roll, som den presenteras i Bibeln och rätt förstådd, är att använda den skänkta intelligensen och kreativiteten för att göra universum till ett hem, en lämplig plats att bo på, för alla. Och i sitt sökande efter kosmisk fred måste de börja med att vinna en inre frid från gemenskapen med Gud, Källan till fred och frid. Om inte, kommer de bara att projicera sin egen splittring på världen runtomkring.

På vilket sätt bör människor idag läsa skapelseberättelserna i Bibeln?

Det är tydligt att skildringarna av skapelsen i början av våra biblar inte skrevs ur den moderna vetenskapens perspektiv. Av detta skäl finns det människor som reservationslöst avvisar dem. Andra reagerar mot detta med att försöka bevisa att de kommit närmare det som verkligen hänt än moderna teorier. Kan vi hitta en väg ut ur det som ofta verkar vara de dövas dialog?

Först och främst finns det lite stöd för en ”konflikt” mellan tron och vetenskapen i själva texterna. Första kapitlet i 1 Moseboken är ”vetenskaplig” på sitt eget sätt, därför att det visar prov på noggrann observation och förkärlek för klassificering. I v. 12 te. skiljer man noga på olika örter, med all sannolikhet efter reproduktionsmönstret - gräsarter utan synligt frö, sädesstråna med sina frön i toppen, och träden med frön dolda i frukterna. Men detta är inte modern vetenskap, för bibelförfattarna hade varken metoderna eller verktygen som vi tar för givna.

Men den verkliga skillnaden mellan bibelberättelserna och ett vetenskapligt studium av universums ursprung handlar inte så mycket om metoden som används, utan om frågorna som ställs. Medan dagens fysiker och evolutionsbiologer är primärt intresserade av att förstå de mekanismer som frambringat världen och livet som vi känner dem och hur de fortsätter att fungera så var de bibliska författarna snarare angelägna om att koppla samman Israels historia och dess Gud med mänskligheten och universum som helhet. De ville bekänna tron på sin sant universelle Gud, djupt inblandad i allt levandes existens och öde.

Därtill försökte de historier de berättade visa hur världen som vi känner den är en följd av denne Guds identitet. Vad är dess grundläggande karaktär som skapad av Gud, och vad är det som avviker från dess status som Guds skapelse? Att förstå vårt ursprung på detta sätt är i själva verket att äga en sorts plan för ett riktigt liv. Bibelförfattarnas intresse var alltså allt annat än teoretiskt. Deras strävan var en del av det Bibeln kallar vishet, försöket att leva ett liv i harmoni med verkligheten.

Om vi försöker se de bibliska skapelseberättelserna som ett alternativ till vetenskapliga teorier eller till en film som beskriver ”hur det verkligen gick till” dömer vi oss själva till besvikelse. Men om vi vill förstå meningen med vårt liv kan vi finna ingivelser i dem som leder oss långt. Om allting när allt kommer omkring leder tillbaka till Gud då är det vår relation till honom som ger oss nyckeln till ett liv som verkligen betyder något.

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article3655.html - 15 December 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France