En ”Fredskaravan”

På Palmsöndagen 2005 hölls Världsungdomsdagen i Ziguinchor, i provinsen Casamance. Det var egentligen en ”regional ungdomsdag”, eftersom deltagarna kom från olika delar av Senegal och de omgivande länderna.

JPEG - 12.2 ko

Casamance, en region i södra delen av landet, som plågats av oroligheter under flera år, når tillslut sakta fred. Ungdomsdagarna är en underbar möjlighet att uttrycka uppmärksamheten och solidariteten hos de unga i hela landet för invånarna i den ödelagda regionen med sina svåra arbetslöshetsproblem, som långsamt börjar komma på fötter igen och hoppas på en framtid i fred.

För att ta del i förberedelserna för dessa dagar, föreslog Taizébröderna i Dakar en ”Fredskaravan”. I verkligheten en mycket liten karavan: fyra hjul, tre bröder och tre unga människor som, under en vecka, genomkorsade hela landet från norr till söder. Deras resa tog dem från Dakar till St. Louis, sedan genom Thies och Koalack, Tambacounda och Kolda, innan de nådde Casamance. Varje dag vid tolvslaget gjorde de ett kort uppehåll på en ny plats.

Vid dagens slut kommer du fram till den stad som är uppehållsort, och tar kontakt med de ansvariga. I kyrkan eller katedralen gör du snabbt i ordning några sittplatser, sätter upp ikoner, mattor, ljus, och fixar ljus- och ljudsystemen. Allt är klart; de första medlemmarna i kören kommer tillslut, och du kan börja repetera sångerna. Så småningom fylls kyrkan – hundratals unga människor, vuxna också, ibland den lokale biskopen, alla tar del i repetitionen. Bönen kan börja.

Bli fredsstiftare

Under denna bönevaka är bönen kring korset en ny och betydelsefull erfarenhet för många. I förväg föreslås en reflektion på temat: ”Bli fredsstiftare”. De unga människorna utmanas av fyra förslag:

• Jag vill försonas med den Gud som förlåter mig.
• Jag vill försöka leva i frid med mig själv.
• Jag ska gå och försonas med min broder (min syster).
• Jag ska hänge mig till att hjälpa till att skapa fred omkring mig, i mitt grannskap, i mitt land.

När bönen är över samlar du materialet och återger kyrkan dess vanliga utseende, innan du fortsätter kvällen med dem som visar dig gästfrihet. Pilgrimsresan/karavanen blir ett upptäckande av och ett besök hos den lokala kyrkan, ett möte med dess livgivare och församlingar.

Karavanen förbereddes med de ansvariga för stiftets ungdomsarbete och det var de som kom med inbjudan. Välkomnandet var oftast mycket varmt och folk kände att besöket inte var långt nog. En av biskoparna uttryckte sin tacksamhet med dessa ord: ”Som lärjungarna i Emmaus för länge sedan, går ni med Herren Jesus. Passera inte vårt stift utan att göra ett uppehåll. Stanna med oss och ta emot vår gästfrihet. Och innan ni lämnar oss för att uppmuntra andra bröder och systrar, sätt ett frö av kärlek i hjärtat på var och en av oss.”

I Afrika är det mycket svårt att samla unga människor, utom vid speciella tillfällen som Världsungdomsdagen. Det finns enorma svårigheter att resa och med alla de olika kostnaderna. Kanske “karavanen”, en nomadisk version av “pilgrimskap för tillit”, är ett svar anpassat till dessa svårigheter, ett som kan öppna en liten väg framåt. Med ett minimum av resurser möjliggör den för grupper av unga människor, ofta mycket isolerade, att ansluta sig till andra, att öppnas för en vidare värld. Utvecklad till att inkludera många länder kan ”karavanen”, genom att överskrida gränser, vara ett kraftfullt tecken för en kontinent som törstar efter enhet och erfar motsägelsen i en ökande uppdelning.

Under ungdomsdagarna i Ziguinchor var bröderna ansvariga för ett utrymme för bön och tystnad i varje centrum där de unga bodde. I stadion på lördagskvällen tog de hand om en del av programmet för kvällen.

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article3227.html - 12 November 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France