Broder Alois meditationer

Varje kväll under Europamötet ledde broder Alois en meditation vid bönens slut. De meditationerna återges här.

Broder Alois, Valencia, måndag kväll 28 december 2015

Det är en glädje för var och en av oss att ha kommit hit och att få vara tillsammans i den vackra staden Valencia. Tack till er som välkomnar oss.
Ikväll skulle jag vilja tacka på valencianska: Tack till denna stads och regions unga och inte-så-unga, tack till familjer och församlingar — vi är berörda av era varma hjärtan.

I lördags kom jag direkt från Syrien, där jag firade jul. Innan dess var jag i Libanon hos två bröder som varit där i två månader. Mellanöstern är inte långt ifrån oss, och det som händer där påverkar oss i Europa.

Alla jag mötte i Syrien sa: ”Be för oss.” Låt oss lyssna till deras rop och anförtro dem som lider under våldet i Mellanöstern åt Gud. Låt oss inom oss bära de frågor de ställer: ”Varför allt detta våld? Var är Gud?”

Jag firade jul i den syriska staden Homs. Det är omöjligt att föreställa sig hur förstörd den är. Mycket av staden är i ruiner. Det är en spökstad. Några familjer återvänder nu och försöker bosätta sig där igen, utan vatten eller elektricitet.
Mitt i staden, framför den förstörda grekisk-katolska katedralen, ordnade församlingsmedlemmar en julfest för barnen.
Några unga hade förberett presenter. Barnen sjöng.
Jag har sällan upplevt en julfest där evangeliets fredsbudskap kändes så starkt.

Vid jul minns vi att Jesus kom för att vittna om Guds oändliga barmhärtighet. Våldet släpptes löst mot honom, men det lyckades inte vinna över hans kärlek.

Idag ställs såväl troende som icketroende över hela jorden inför utmaningar i form av nya sorters nöd; flyktrelaterad, ekologisk, social. Det kräver nya sorters solidaritet.

Vi får stå emot rädslan utan att förlora vår skärpa och säga till Gud: Visa oss hur vi utan dröjsmål i vårt närområde och på avstånd kan hjälpa till att göra det möjligt för din fred att lysa fram bland människor och i hela skapelsen.

Vad kan vi göra när vi ställs inför konflikter? När de redan har brutit ut är det ofta för sent. Hatets och hämndens spiral är extremt svår att bryta.

Såren är för djupa för att hjärtan ska kunna finna ro.
Vore det inte bättre att vi försöker öppna våra ögon för hur konflikter föds?

Det är hjärtan som måste förändras.
Fred måste komma från en djup källa. Den källan finns i den fred som Gud förmedlar till oss.

Ja, världsfred börjar i hjärtat.

För att bli fredens kvinnor och män behöver vi mod. Det är evangeliets mod, barmhärtighetens mod, som driver oss att villkorslöst öppna våra hjärtan för varje människa.
Under dessa dagar i Valencia, och under det kommande året, ska vi tillsammans söka efter sätt att väcka barmhärtighetens mod i oss.

Därför finns det fem konkreta förslag till oss alla.
De finns i häftet som ni har fått.
Imorgon kommer ni att samtala om det första förslaget, det som leder till källan: hur kan vi anförtro oss själva till Gud som är barmhärtighet?

I den av Jesu liknelser som vi läser ikväll flyttar sonen ifrån sin far, men kommer sedan tillbaka till honom. Han litar på honom, och i sin fars välkomnande upptäcker han en bild av Guds gränslösa barmhärtighet. Där är vår källa.

Broder Alois, Valencia, torsdag kväll 29 december 2015

Vid bönens inledning:

Under flera år har det funnits en inbjudan: att komma till Valencia för att hålla ett Europamöte. För ett år sedan, när jag berättade att detta nu skulle bli möjligt i år, sa jag till de unga från Spanien: Ni är andliga söner och döttrar till Teresa av Avila, vars femhundrade födelsedag vi firar. Ni är också söner och döttrar till Johannes av Korset. De gav människor möjligheten att gestalta trons mystik i Spanien. Nu är det er generation som är kallad till att i ert land tända den eld som ger tron nytt liv. Och vi kommer hit till Spanien för att ta emot den elden, så att den kan spridas och brinna i hela Europa. Vi kommer också hit till Spanien i hopp om att få upptäcka den rika mångfalden i landets olika regioner. Tack, käre ärkebiskop, kardinal Canizares, och kyrkorna i Valencia, som välkomnat oss så fint. Nu kommer kardinalen att tala till oss, och jag kommer att säga några ord igen vid slutet av bönen.

Vid slutet av bönen:

Igår kväll berättade jag för er att jag firade jul i Syrien. Innan jag åkte till Syrien var jag i Libanon. Libanon svämmar över av flyktingar — de har nästan två miljoner flyktingar på fyra miljoner invånare. I Bekaadalen besökte vi provisoriska flyktingläger. Precis som i Syrien slogs jag av den omsorg som alla visar gentemot barnen. I ett av dessa läger hade flyktingarna själva byggt upp enkla skolor där också de riktigt små barnen var välkomna. Flera gånger har jag hört om hur de anser utbildning vara något viktigt, något att prioritera. Något annat som står högt i prioritet för dem är att kunna leva tillsammans trots olikheter. Libanon vill berätta detta för oss: Människor som tillhör olika religioner kan leva tillsammans. Detta land grundar sig på tanken om ömsesidig respekt. Också när libaneserna har mött motgångar och svårigheter, som till och med har lett till inbördeskrig, har de alltid återkommit till detta ideal. Låt oss be tillsammans med dem, så att de kan fortsätta framåt.

Tidigare idag fick var och en av er förslaget att ni våga överlämna er till Guds barmhärtighet som är och förblir en ständigt flödande källa. Genom att avsätta det kommande året för att söka efter att leva i barmhärtighet, och därigenom också vara en del av det barmhärtighetens år som påven Franciskus uppmanat oss till att leva i, hoppas vi få upptäcka att kyrkan först och främst är en kärlekens och förlåtelsens gemenskap. Ni kommer att få fördjupa er i detta imorgon förmiddag. Självklart är det också så att våra samhällen, församlingar och gemenskaper långt ifrån fungerar så väl som vi skulle önska. Men den heliga Anden är närvarande i kyrkan och gör det möjligt för oss att gå förlåtelsens väg. Barmhärtighet och medkänsla är värden som hör ihop med evangeliet och som kan få bli ett svar på samhällets utmaningar.

Barmhärtighet och medkänsla kan lösa upp spiralen av våld mellan människor. Många kristna runt om i världen ger sina liv i hopp om försoning och fred. I raden av kristna martyrer finns många som har varit kallade att älska och förlåta. Förlåtelse är ett ord som vi inte alltid vill beröra. Det finns också situationer när vi inte klarar av att förlåta andra människor. Men vi kan trots allt överlämna dem som gjort oss illa till Kristus och säga som han sa på korset: "Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör."

För att kyrkan än mer ska kunna bli en kärlekens och försoningens gemenskap måste vi som kristna mer påtagligt ställa oss frågan: Hur visar vi att enhet är möjlig sida vid sida med respekt för pluralism?

På vägen till att göra försoning mellan kristna möjlig är det grundläggande att lära känna varandra bättre. Inte bara mellan kyrkor i väst, utan också mellan kristna både i öst och väst. Det är därför som vi flera gånger, några bröder och ungdomar från olika länder, har deltagit i pilgrimsfärder till Istanbul, Moskva, Minsk, Kiev och Lviv. Dessa pilgrimsfärder har genererat så mycket gott att vi under det kommande året kommer göra ytterligare ett sådant besök, denna gång i Rumänien. Patriark Daniel har, från den 28 april till den 1 maj 2016, bjudit in oss tillsammans med 150 unga vuxna för att delta i den ortodoxa kyrkans påskfirande i Bukarest. Är vi medvetna om att vi som kristna har fått som specifik gåva att göra vägar till fred och tillit på jorden möjliga? Vi är Kristi kropp, och i gemenskap med andra som följer Kristus kan vi bli ett mäktigt tecken på försoning i mänsklighetens mitt.

Broder Alois, Valencia, onsdag kväll 30 december 2015

När jag firade jul i Syrien förstod jag lite bättre vilken prövning det måste vara för människorna där att veta att stridszonerna aldrig är långt borta. De har vant sig vid att höra ljudet av bomber.

Ikväll vill jag återge det starkaste som jag hörde i Syrien. Orden kommer från en ung människa som sa: "Säg i Europa, berätta för mötet i Valencia, att de flesta människorna i Syrien alltid har levt tillsammans, olika religioner, och vill fortsätta göra det."

Och denna unga syrier avslutade sorgset: "Men vårröst hörs inte. Oljudet av vapnen är starkare."

När vi ställs inför våld, var det än dyker upp, är det en del som frågar: var är Gud? Gud är där, han lider tillsammans med offren. Vår uppgift är att vara vittnen, att visa medkänsla och barmhärtighet.

Ibland låter vi oss hypnotiseras av skräck. Att vi står emot skräcken betyder inte att den måste försvinna, men vi får inte låta oss förlamas av den.

Ett återupprättat syskonskap bland människor är det ända sättet att förbereda för en framtid i fred. Vi får inte låta våra hjärtan börja stöta bort dem som är annorlunda, för det är fröet till barbari.

Syskonskap är den väg som Jesus öppnar. Han talar om det i liknelsen om den barmhärtige samariern, som vi just har läst, och som gestaltas i Barmhärtighetens ikon som vi har framför oss.

Vi kristna bildar tillsammans den synliga kyrkan, men vi tror att evangeliet skapar en större gemenskap: i Guds hjärta utgör alla människor en enda familj. Har vi fullt ut accepterat pluralismen i denna människofamilj? Om inte kommer vi inte att klara att göra anspråk på ett allomfattande syskonskap.

Imorgon kommer ni att utforska hur vi kan utvidga barmhärtigheten i dess sociala dimensioner: hur kan vi gå bortom rädslan för främlingen, bortom kulturskillnader, hur kan vi hjälpa till med att forma det nya ansikte som migrationen ger vårt samhälle?

Genom att varje vecka ta emot unga människor från alla bakgrunder i Taizé och arbeta för en "pilgrimsfärd för tillit på jorden" försöker vi leva i detta allomfattande syskonskap som är en förberedelse för fred.

Nästa sommar, efter veckorna med stora möten i Taizé, kommer vi att ha ett möte för unga vuxna i Afrika. Det kommer att bli viktigt att lyssna till vad Anden säger genom de unga generationerna i Afrika, de som kännetecknas av en sådan stark vitalitet. Några tusen unga vuxna från Västafrika kommer att samlas — och unga från andra världsdelar är också välkomna att vara med — mellan 31 augusti och 4 september i Cotonou i Benin. Vi är glada att här bland oss ikväll kunna välkomna två ungdomskaplaner, en katolsk och en protestantisk, från Benin.

Och i slutet av år 2016 är det dags för det 39:e Europamötet [http://www.taize.fr/en_article20067.html].

Broder Alois, Valencia, torsdag kväll 31 december 2015

Vi har fått ett så varmt välkomnande i Valencia. Jag vill tacka alla familjer, församlingar, kyrkoledare och kommunanställda i staden, kommunen Valencia och regionen, som har gjort så att vårt möte har gått bra.

Varje kväll har jag talat med er om Syrien, och många undrar vad vi kan göra när vi ställs inför våld. Svaret som jag hörde där ute är: det som vi kan göra är att gestalta att Gud inte vill ha våld, utan att Gud är kärlek. Inte bara med ord utan även med våra liv.

Låt oss visa att kyrkan är en kärleksfull gemenskap genom att vara öppna för alla runt omkring oss, vara gästvänliga, försvara de förtryckta och dela med oss av det vi har.

Tecken på hopp uppmuntrar oss och ökar känslan av syskonskap i våra samhällen. Ett sådant tecken finns hos dem som tar initiativ till att dela med sig, med till exempel människor som kämpar med arbetslöshet eller är invandrare.

I Taizé har vi haft glädjen att nyligen få ta emot en kristen familj från Irak. De är här med oss i Valencia.

Vi har också elva unga muslimska invandrare från Sudan och Afghanistan. Under en måltid berättade de att de tar avstånd från dem som använder islam för att begå illdåd.

Ett så enkelt möte med muslimer förändrar vår inställning. Som kristna vill vi upptäcka hur Gud är närvarande även i andra religioner. Och tillsammans med dem måste vi bekräfta att det är omöjligt att rättfärdiga våld i Guds namn.

Ett annat tecken på hopp är att många människor inser att syskonskap och barmhärtighet måste gälla hela vår underbara planet och hela skapelsen. Jorden är vårt gemensamma hem. Vår gemenskap med hela skapelsen är också ett sätt att söka fred.

Vår exploatering av jordens rikedomar utan hänsyn till framtida generationer är orättvis och självisk. Alla kan medverka till en framtid i fred genom att dela med sig och välja en enkel livsstil.

Låt oss ihärdigt fortsätta att be om fred. Kan vi alla, varje söndag kväll, tillbringa en halvtimme i tystnad i en kyrka? En halvtimme avsatt för att överlämna alla länder och människor som lider av våld till Gud och för att välkomna Kristi fred inom oss?

Vi hoppas att vår pilgrimsfärd under de här dagarna kan vara en del av ett nytt Europa med underbar mångfald i en tid när tvivel hotar oss: ett Europa där människor är förenade med varandra, ett Europa som har större samhörighetskänsla med andra kontinenter.

Det här året vill vi bröder leva i ett nytt tecken på samhörighet mellan kontinenter. I februari kommer två bröder att åka till Kuba och bilda en litet tecken på syskonskap och gemenskap där. Jag är så glad att få berätta det här, eftersom Spanien alltid har stått nära Kuba.

Där hemma strävar vi alla efter att få vittna om fred omkring oss. Kom ihåg: alla våra liv kan bli ett litet ljus av fred som lyser i mörkret, även om lågan ibland verkar svag och fladdrar.

Den uppståndne Kristus följer oss i sin mystiska närvaro. Ödmjukt frågar han oss liksom han frågade Petrus i evangeliet: ”Älskar du mig?” Och liksom Petrus vill vi svara: ”Du vet allt, du vet att jag älskar dig.”

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article20099.html - 14 November 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France