Ungern

Att gå med flyktingarna

Ferenc, som tillsammans med sin familj har bott i Taizé de senaste åren för att hjälpa till med att ta emot alla unga vuxna, har åkt för att träffa de flyktingar som kommer i tiotusental till Ungern. Han är själv ungrare och förbereder tre unga volontärer från Taizé för några veckor i en “Liten, tillfällig kommunitet”. Han skriver:


foto: Kristóf Hölvényi

Vid ungefär tolv kom vi fram till gränsen mellan Ungern och Serbien tillsammans med Kristóf, en ung vän som är fotograf. När vi lämnade Röszke, en stillsam by, fick vi plötsligt se ett läger på två eller tre hektar framför oss på båda sidor om en liten landsväg som knappt var asfalterad. Det var tält i alla färger, några större, två växthus från en gård i närheten förvandlade till sovsalar, 40 bajamajor och ett överväldigande antal människor. Det var ankomstplatsen och den plats där flyktingar tas emot i Ungern. Vid lägeringången närmast byn dirigerade två tyska volontärer trafiken och skickade alla bilar till en provisorisk parkeringsplats på en åker. De släppte bara igenom de få ungerska polisbilar som dök upp, sjukvårdsarbetares fordon och leveranser från olika organisationer som hjälper flyktingarna.


foto: Kristóf Hölvényi

På den järnväg som korsar den lilla vägen har det inte gått några tåg på många år. Det är tur, för strömmen av människor var massiv och utan avbrott. Föreställ dig något i stil med grupperna som kommer till ett Europamöte: en obruten kedja av pilgrimer som kommer till fots söderifrån och är på väg norrut.

Jag slogs genast av hur många barnfamiljer det var, ibland med spädbarn i vagnar som inte var särskilt praktiska på järnvägsspåret, gravida kvinnor, och så mormödrar och farmödrar som var till åren komna och som fick hjälp av yngre släktingar. Det gick gott och väl en halvtimme utan att jag lyckades röra mig eller säga något — jag svalde tårar hela tiden. De flesta ryggsäckarna var mycket mindre än de ryggsäckar som de unga har när de kommer till Taizé för att stanna en vecka. De som var bäst utrustade hade vandrarryggsäckar, men många hade bara plastkassar, som om de var på väg hem från affären.

Tillsammans med Kristóf gick vi fram till den serbiska gränsen, "uppströms" mot floden av flyktingar. De såg utmattade ut, ganska rädda, men de började snabbt le när vi försökte tala med dem på arabiska eller engelska: "marhaban, assalamu aleikoum, welcome..." Några meter från gränsen, på den ungerska sidan, stod det förfärliga järnstängslet, vår skamvägg byggd 25 år efter järnridåns fall. Den dagen var platsen där järnvägen korsade landsvägen fortfarande öppen, och det var där alla tog sig igenom. Vi gick några hundra meter på den serbiska sidan. Gränsvakterna och några ungerska soldater iakttog oss utan att säga något, men på den serbiska sidan såg vi inte att några myndigheter var närvarande. Den plats där man kan ta sig från det ena landet till det andra var en fokuspunkt för världsnyheterna, och vi såg kameror från de mest skilda TV-bolag ...


foto: Kristóf Hölvényi

När vi var tillbaka i Ungern talade jag med folk från det ungerska kontoret för FN:s högkommissarie för flyktingar — de hade kommit från Budapest och räknade människorna som korsade gränsen. Bland dem fanns en syrisk kvinna som hela tiden sa samma sak på arabiska till nykomlingarna, den viktigaste informationen: "När ni har gått i tio minuter kommer ni att hitta det första mottagningslägret, och där finns det mat, läkare, små tält där ni kan vila, kläder, skor som är bra att gå i, filtar om ni vill stanna över natten ... och blå ungerska bussar som kommer att ta er till flyktinglägret där ni kommer att bli erbjudna att lämna in er asylansökan."

Enligt Dublinförordningen som Ungern mer eller mindre försökte respektera måste asylansökan lämnas in i det första land i EU dit flyktingen anländer. Han eller hon måste fylla i ett formulär och lämna ett fingeravtryck. Det var det sista som skrämde många ... Under lördagen den 12:e september transporterade ungerska myndigheter 4 500 personer med bussar till olika flyktingläger — jämfört med med den siffra som FN-tjänstemännen viskade till oss vid 10: de hade räknat till 11 000 som korsade gränsen! De som inte tog bussen gick genom fälten där majsen hade vuxit sig mycket hög. De flesta gick direkt till smugglarna som väntade vid närmaste bensinstation (1,5 kilometer bort). De erbjöd sig också att ta med oss till Budapest, ungefär 220 kilometer, för 100 Euro. Vi lyckades inte få veta priset för att resa till Wien eller München. De fattigaste fortsatte till fots till närmaste järnvägsstation men stoppades i många fall av patrullerande poliser.

Det var förbluffande att se hur mottagningslägret var organiserat utan någon central samordning och hur alla sorters arrangemang fungerade tillsammans. Det var en annan bild av Ungern och av Centraleuropa, en som media inte automatiskt lyckades förmedla. Jag såg unga människor som kom från Budapest i bil för att fråga om de kunde hjälpa till. Fem minuter senare hade de en lapp med "volontär" på sig och delade ut mat eller samlade ihop skräpet som samlades i allt större högar i utkanterna av lägret. Jag är övertygad om att något livsviktigt har satts igång i det ungerska samhället och att många idag vill fortsätta att stötta långtidsflyktingarna på ett konkret sätt. Ja, det stämmer att några politiker spelar ett förfärligt spela där det viktigaste är de förestående valen. Ja, de ungerska biskoparna har svårt att tolka påven Franciskus uttalanden. Ja, det finns verkliga farhågor i befolkningen, och de behöver bli hörda och greppade. Men det fanns så mycket god vilja, så mycket folk som på gatorna, på järnvägsstationer och vid gränser spontant kom för att hjälpa flyktingarna. Alla de människorna visar att gästfrihet inte är ett tomt ord och att den fortfarande finns i vårt samhälle.

De unga volontärerna som kom efter att de ungerska myndigheterna hade stängt gränsen den 15:e september kommer antagligen inte att se några nya stora grupper av flyktingar ta sig genom landet på det vis som de gjorde under de tre—fyra veckorna innan dess. Men en del är fortfarande här, en del tvingas att vända tillbaka eller skickas tillbaka till Ungern från andra länder i Europa, andra fortsätter att komma från Serbien, Kroatien och Rumänien. Smugglarna blir stormrika. Så vi tänkte att det viktigaste vi kan göra just nu är att engagera oss i ett program som jesuiterna har startat: "Hospes venit, Christus venit". Det programmet försöker:
1. att samla ihop gåvor till stöd för flyktingarna och täcka deras omedelbara behov.
2. att gå in i dialog med det ungerska samhället.
3. att hjälpa till med integration för de flyktingar som lämnar sina asylansökningar i Ungern.

Projekt just nu

Rent konkret innebär detta att volontärerna från Taizé varje dag åker till ett tidigare barnhem norr om Budapest där alla ensamkommande flyktingbarn har samlats. Förhoppningen är att vi ska kunna stötta de här barnen, som har förlorat allt, och göra deras dagar vackrare.

« Hospes venit, Christus venit »

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article19649.html - 16 September 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France