Bangladesh

En sång i samstämmighet med ett annorlunda liv

De taizébröder som bor i Mymensingh har sedan några år en mottagning för handikappade av olika slag. Ibland gör de en vallfärd tillsammans. Kontakterna med funktionshindrade har ökat genom åren, och nu är det fem stift som tar emot dessa vallfärder. Här följer en berättelse av en av deltagarna om en fyra dagars vallfärd, Douglas F. Venne, i församlingen Danjuri i Birmapur.

Vi gick på en buss i Mymensingh onsdagen den 17 mars 2004. Vi var ungefär 40 deltagare om man räknar med dem som organiserat resan. Den första dagen samlades alla i ett stort tält framför församlingskyrkan. Vallfärdens tema var ” En sång i samstämmighet med ett annorlunda liv”. Som inledning ombads grupper från olika ställen eller olika etnisk tillhörighet att sjunga tillsammans för att ge uttryck för kulturens mångfald. Det var en bra början på vallfärden.

Nästa dag när vi hade ätit frukost delades gruppen upp i två enheter: de vuxna och de som kunde delta i ett samtal stannade kvar i det stora tältet för att berätta för varandra om sina erfarenheter som handikappade, något som man sällan talar om. I den andra gruppen ingick en yngre deltagarna och de vars hjärna har stannat kvar på en mycket enkel nivå. De gick tillsammans till farstun i en skola. Med sina händer, ögon; öron och röster försökte de göra ett litet arbete tillsammans, även om deras förmågor var mycket olika. Naomi från Japan försökte visa dem att deras liv kunde vara ett fredstecken. Man ritade en stor duva på en bastmatta. Vart och ett av barnen och de vuxna som tog hand om dem fick ett stycke tyg som hade formen av ett blad. Alla skulle försöka att tillverka blommor av tygbitarna de fått, var och en efter sin förmåga. Sedan kom de och lade ner sina blommor omkring fredsduvan. Bastmattan fick många olika färger och freden växte. Detta måste firas, så man tog fram några bollasom hade några risgryn i sej, och på så sätt kunde vart och ett av barnen frambringa ljud. Sedan hämtade man ett långt rep och fredsduvan fästes på repet. Barnen och de andra deltagarna höll i repet med ena handen och skakade på bollarna som de höll i den andra handen. Sedan gick de genom hela byn och önskade fred åt alla.

På fredagen samlades deltagarna till en korsvandrig genom trädgården omkring kyrkan och skolan. Till varje korsstation som man gick fick någon hålla det lätta korset i täten, en gång en som var halt, en annan gång en som hade en förtorkad fot, sedan en dam i rullstol, någon som hade svårt att gå, en rörelsehindrad, o s v. För en frisk människa var detta ett enastående skådespel.

På söndagen kom biskop Moses och firade mässan. När brödet och vinet bars fram satte sej den nybildade processionen i rörelse med sina offergåvor, men det fanns en skillnad: en gick med kryckor, två personer rullade fram i rullstol, en annan, vars ben vill gå åt flera olika håll samtidigt, gick fram så gott han kunde. Gud tar emot de personer som kommer med gåvor sådana som de är, helt och hållet och full av kärlek.

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article1423.html - 22 July 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France