Taizés småskrifter

4. Religionsdialog

I vår tid finns det många som lever i samhällen där olika kulturer blandas och där det finns troende människor som tillhör olika religioner. När man umgås med personer som bekänner sig till en annan tro än en själv kan frågor uppstå. Hur börjar man en dialog? Hur kan man leva av Kristus när man är omgiven av människor som har andra referensramar? Hur långt kan man gå i samtal och delande med troende som tillhör en annan religion? Detta nummer av Taizés Småskrifter tar upp dessa frågor. Utgångspunkten är några taizébröders erfarenhet av livet i Bangladesh i mer än 30 år. Här är den stora majoriteten muslimer.

”Interreligiös dialog” kan låta som något som specialister ägnar sig åt, men det är det inte. En sådan dialog är inte reserverad för intellektuella; inte heller är den särskilt komplicerad. Alla med god vilja kan delta i den. Det kan rentav vara så att vem som helst som tror och vill allas goda faktiskt bör göra det.
Men det betyder inte att interreligiös dialog är någon enkel sak. Låt oss göra en snabb analys av de två orden för att förstå dess komplexitet.
Dialog betyder att tala med och lyssna till varandra. Att ge och ta emot utan att veta vart samtalet kommer att leda. De flesta vet av erfarenhet att detta är svårt. Något som är avsett som dialog eller börjar som en sådan förvandlas lätt till argumentation, parallella monologer eller försök till att övertyga motparten om det korrekta i ens egna åsikter.
För att dialogen skall bli interreligiös måste deltagarna förstås också tillhöra olika religioner. Det går inte att vara neutral. Icke-troende kan bara tala om religionen som ett mänskligt fenomen. Ett sådant samtal har ett värde i sig som sociologisk eller psykologisk analys, men det har inget att göra med interreligiös dialog. Inte heller kan deltagarna tillhöra samma religion. Ibland tror människor att en dialog mellan protestanter och ortodoxa kristna och en dialog mellan buddister och kristna är mer eller mindre samma sak. Detta är emellertid en begreppsförvirring. Samtal mellan kristna från olika traditioner kallas ekumenik. Ett ekumeniskt samtal kan ha samma anda som den interreligiösa dialogen, men det är inte samma sak.
I den interreligiösa dialogen deltar därför alltid representanter för minst två olika religioner och deltagarna måste bekänna sig till den religion de representerar. Till att börja med kan detta kännas skrämmande – ”jag måste tro, men jag är inte säker på att jag gör det, kan jag då delta i dialogen?” Om du inte är alldeles säker på att du inte tror är svaret ”ja”.
Religion är i sig självt ett invecklat fenomen. Det är många saker i ett – översinnlig tro, men också intellektuell övertygelse, ett kulturellt uttryck och stommen för en historisk identitet, en kanal för starka känslor och källan till mycket av den dolda strukturen i vårt tänkesätt. I detta sammanhang är ingen neutral. En indisk materialist kommer att reagera (och ofta tänka) som en hindu, medan en västerländsk ateist delar många impulser och instinktiva känslor med kristna. Intellektuellt kan vi ta avstånd, men kulturellt är det inte så lätt. Att särskilja det kulturella, det etiska och det politiska från det religiösa i våra multikulturella samhällen kan vara väldigt svårt. Det är lika svårt att skilja de olika trådarna av känslor, kulturell tillhörighet, vana och tro inom oss själva. Men det är kanske inte heller nödvändigt till att börja med. Tvivel och tveksamhet kommer alltid att finnas inom oss, och klarheten växer bara om vi engagerar oss, hur lite vi än känner att vi förstår. Interreligiös dialog är något som sker mellan människor som tror eller vill tro.
Vissa kommer nu att protestera och säga att en sådan dialog inte är realistisk. För dem verkar själva principen bakom den interreligiösa dialogen vara en sjävmotsägelse. För den som tror att Kristus räddar den som tror på honom och icke-troende går förlorade, eller som är övertygade om att den enda vägen till frihet är Buddas ädla väg eller är övertygade om vilket öde som väntar alla som nonchalerar det slugiltiga ordet givet av Gud i koranen, är dialogen meningslös.
En sådan attityd har ofta varit dominerande. Men det stämmer inte att interreligiös dialog är något som kan föras bara på villkor att vi överger alla våra anspråk på att veta sanningen. Troende förr i världen ägnade sig inte bara åt att slåss och försöka omvända varandra, som vi ofta tenderar till att tro. Redan på medeltiden fanns det människor som reflekterade över formerna för en sann dialog med troende från andra traditioner, samtidigt som de var fullt övertygade om sanningen i sin egen.1
Även om religionens historia tyvärr är full av konflikter och konkurrens, har det alltid existerat ett alternativ. Detta alternativ kan tyckas paradoxalt, men det är inte desto mindre en möjlighet. Vi vill ge en glimt av det på de följande sidorna, och i slutet av varje kapitel finns ett praktiskt exempel på dialog.
Vårt perspektiv är kristet, och även om vi hela tiden är medvetna om de österländska religionerna, i synnerhet buddism och hinduism, kommer vårt fokus att vara dialogen med muslimer.
Dialogen kan liknas vid tre ringar som är sammankopplade och leder till varandra. Den inbegriper oundvikligen tankar och ord, men handlar inte bara om tankar och ord, utan också om gärningar. Den handlar inte heller bara om gärningar, ord och tankar, utan också om kontemplation och tystnad. Den är i själva verket inte mycket värd om den inte, vid visa tillfällen, liksom samlar alla dessa inom sig på en och samma gång.

Första ringen: livets dialog
Den första bild som kommer till oss när hör begreppet ”interreligiös dialog” är troligen en av lärda personer vid ett bord som diskuterar detaljerna i någon doktrin. Om det är den enda bild vi har kommer vi att ha en snedvriden uppfattning om interreligiös dialog. Låt oss byta ut den mot en annan, till exempel bilden av en muslimsk man som kör en förlamad, kristen kvinna i en rullstol. Detta är en bild av livets dialog.
Oavsett vilken tro vi bekänner oss till lever vi på samma jord och har samma grundbehov. Alla behöver mat, en harmonisk miljö, kärlek och uppskattning – kristna, buddister, muslimer och hinduer. Det är väldigt liten skillnad mellan en förtryckt och hungrig muslims omedelbara behov och behoven hos en förtryckt och hungrig buddist. Alla de större religionerna i världen betonar att de troende skall hjälpa de svaga och förtryckta. Inom islam, till exempel, finns ett starkt engagemang för rättvisa och jämlikhet. De första muslimerna upplevde islam som ett omfattande brödraskap. Ett enkelt, till och med asketiskt liv uppmuntrades, också bland ledarna. Det höll kanske inte i sig särskilt länge, men idealet med en enkel livsstil, ekonomiskt rättvisa och solidaritet bland de troende inför Gud har förblivit en stark underström inom islam.
För en kristen påminner detta om ett ständigt återkommande tema i Gamla testamentet: kallelsen att ta hand om änkor och föräldralösa barn, ge allmosor och minnas de fattiga i landet (2 Mos. 23:6, 5 Mos. 15:7-10, Jes. 58:6-9...). Det är mycket framträdande i Bibeln och har en viktig plats i Jesu undervisning (Luk. 11:41, Matt. 19:21). Denna betoning på medkänsla med andra människor är särskilt stark inom judendom, kristendom och islam, men den har också en upphöjd ställning inom buddismen och existerar inom hinduismen.
Det är alltså möjligt att förbli trogen sin egen övertygelse och tjäna människor i nöd tillsammans med anhängare av andra religioner. Frågan om huruvida de har ”rätt” eller ”fel” i sin tro kan man bortse ifrån, eftersom de har ”rätt” i sina gärningar.
Det finns många saker som vi kan göra tillsammans och med ”gott religiöst samvete.” Så många människor lider, nära eller långt borta, i vardagen eller till följd av naturliga eller politiska katastrofer. Nära till hands har vi de sociala problemen i våra egna samhällen, långt borta har vi offren för förföljelse, stater i förfall och alla fattiga i tredje världen. Var vi än befinner oss hittar vi människor som är marginaliserade, handikappade, gamla, ensamma eller övergivna; vi hittar misshandlade kvinnor, försummade barn, dorgmissbrukare, dysfunktionella familjer och fattiga människor.
Få saker brådskar mer just nu än att etablera en grundläggande, mänsklig tillit bland anhängare till olika religioner. Detta kan vi göra genom att sträcka oss förbi idéer, ord och övertygelser, som ofta är mycket laddade, och helt enkelt göra vad alla är överens om är gott och nödvändigt i stunden. Det finns en förvånansvärt hög grad av samstämmighet om vad detta är, något som alla som har prövat livets dialog kan vittna om.
Alldeles bortsett från de mänskliga och logistiska komplikationer som uppstår kring alla sorters gemensamma insatser, finns frågor om symboler och attityder, regler om hur man skall klä sig och hälsa på varandra och bedja. Symbolika gester som visar på uppskattning och respekt kan vara enormt viktiga, men det finns en balans att upprätthålla: båda sidor måste ge och ta. Speciellt i början kommer en viss oro och rädsla för att bli indragen i något som ”inte är rätt” att finnas med. Ömsesidig tillit byggs upp av gester och handlingar över en längre tidsperiod. Livets dialog kan innebära att vi inte talar om vår tro, men det betyder absolut inte att vi smusslar med den eller gör den till en privatsak. Så fort vi gör det har dialogen upphört att vara dialog och gärningarna har reducerats till en social insats.
För att dialogen skall fungera som dialog måste var och en delta i verksamheten med sina övertygelser som utgångspunkt och känna att genom den här sortens arbete förverkligas något av det som är väsentligt i den egna tron. Tron stärks och fördjupas, inte på bekostnad av andra trosinriktningar, utan tillsammans med dem.
Ett praktiskt exempel på livets dialog finns i Mymensingh. Vi, några bröder från kommuniteten i Taizé, har bott i denna stad i Bangladesh i många år. Bangladesh är ett övervägande muslimskt land, med en betydande hinduisk minoritet och en försvinnande liten andel kristna och buddister. Även om det finns en stark tradition av tolerans i den bengaliska kulturen är det sällan som människor från olika grupper möts. Vårt arbete med fattiga, handikappade människor har i detta sammanhang visat sig vara en anmärkningsvärd mötesplats.
För runt tio år sedan öppnade vi ett litet center för handikappade. De som arbetar där är muslimer, kristna och hinduer. De träffas regelbundet för att samtala om sitt arbete, om hur det påverkar dem och ändrar sättet de ser på andra människor. De diskuterar nästan aldrig sin tro, men det finns en stark känsla bland alla att det de gör har en andlig dimension. På samma gång är deras arbete i högsta grad praktiskt och även rent fysiskt: att hjälpa människor att gå eller att sitta upp efter att en olycka förlamat dem, hitta sätt för handikappade att försörja sig, besöka hem och anpassa kryckor och liknande hjälpmedel.
På ett liknande sätt samlas föräldrarna till förståndshandikappade barn en gång i månaden, i ett annat program, för att berätta för varandra om svårigheter och glädjeämnen i det egna livet. Assistenterna som tar hand om barnen under samtalet är ofta kristna, och många av dem tillhör etniska minoriteter.
Tilliten har vuxit mellan dessa människor och de är villiga att lyssna till varandra och samtala om livets svårigheter och ljuspunkter. Det är inte många som undgår att känna den andliga kraften i detta, även om de sällan hittar ord att uttrycka dem med. De säger: ”Jag ber för dig” och ber den de talar med att göra detsamma. De tänker inte mycket på om vederbörande är kristen, hindu eller muslim. Genom att i praktisk handling omsätta tanken att tjäna de fattiga och kämpande, en tanke som hålls högt i deras respektiva religiösa traditioner, kan troende från olika religioner arbeta tillsammans för att skapa fred – i alla dess många dimensioner – i stället för att bidra till de konflikter som sliter sönder mänskligheten. Livets dialog är nödvändig för att dialogen i stort skall vara meningsfull. Den fungerar också som en viktig motvikt till teoretiskt tänkande, eftersom den först och främst handlar om att lindra lidande och läka sår och inte om korrekt tänkande.

Andra ringen: tankarnas dialog
Vi kan återgå till bilden av de lärde nu, men låt oss ändra den något: människorna runt bordet är inte akademiker, utan vänner, vanliga människor som du och jag, med en vardaglig kunskap om trosfrågor. Låt oss säga att vännerna har kommit tillbaka från något gemensamt arbete tillsammans, kanske från en centrum för handikappade eller ett härbärge för hemlösa. Några är muslimer, andra är kristna, och de sätter sig ned för att dricka en kopp te. Det kan vara ett tillfälle till att göra något djupt mänskligt: förklara för sig själv och varandra vad de gör och varför, och hur det hänger ihop med ens tro.
Här ankrar individen sin lilla flotte vid en väldig landmassa, som består av uråldriga traditioner och lager på lager av tid – det är ett viktigt och riskfyllt ögonblick. Muslimen likaväl som den kristne håller fast vid stora, kollektiva föreställningar och fördomar som har existerat i många århundraden, och det är inte alls säkert att de har fått korrekt information om allt eller kommer att kunna hantera den information de har utan att förarga eller provocera. Många har emellanåt känt sig frestade att hoppa över denna diskussion. Är et inte bättre att bara fortsätta att göra gott tillsammans?
Men det går inte an. Vi är tänkande varelser, och våra liv är strukturerade av tanken. All vår religiösa tro är fastställd och avgränsad i texter, bud, etik, traditioner och tolkningar, i riter och filosofi. Kärnan i den är utan tvivel inom och bortom allt sådant, men det minskar inte dess betydelse. Allt vi gör måste passera genom ord och begrepp, som i sin tur formas av reglerna för vårt förnuft. Vi måste tänka igenom saker och ting.
Det är därför våra vänner kommer att bli tvungna att förr eller senare träda in i tankarnas dialog. De kommer att vilja veta om de verkligen står varandra så nära som det verkar eller om de egentligen befinner sig långt från varandra; det kommer alltid att finnas människor och händelser som anger att avståndet i själva verket är stort. De kommer att vilja stämma av det de gör och sina erfarenheter mot sin intelligens och se om det finns en strukturell grund för den enhet de kan ha upplevt i sitt arbete och vardagsliv.
Man behöver inte vara en lärd person för att delta. Men det innebär inte att vi inte behöver använda vårt förnuft. Tankarnas dialog kan vara en krävande, långsam process där mycket uppmärksamhet måste ges åt vokabulär och terminologi. Vad är det som egentligen sägs? Förstås det korrekt? Berättar jag om den tro jag delar med många andra, eller sprider jag bara mina egna åsikter? Vilka är de underliggande premisserna för de idéer vi lägger fram?
Vår egen tro kommer att bli utmanad, och den utmaningen måste vi möta, inte med känsloutbrott och indignation, utan med fördjupad kunskap om undervisningen i vår andliga gemenskap. Men lärorna varierar, och vi måste acceptera att mycket kan tolkas på olika vis. Det är viktigt att lyssna noggrannt och försöka förstå, inte med utgångspunkt i sitt eget synsätt, utan inom den logiska och känslomässiga ramen hos den som talar. Att förstå betyder inte att acceptera eller anpasa sig. Det är frågan om att observera och konstatera.
Tankarnas dialog är densamma överallt och varierar bara i intellektuell nivå, beroende på vilka människor som deltar i den. Akademiker kommer att gräva i originaltexter och historia, och religiösa ledare kommer att diskutera dogmer, medan vännerna i vårt exempel kanske kommer att låna en bok på det lokala biblioteket för att förstå både sin egen tro och den andres lite bättre. Samtal kommer att leda till diskussioner och ställningstaganden: ”Jag kan följa dig så här långt, men inte längre.” Samtalen kommer dock att hjälpa oss att hitta mötesplatser. När det är som bäst är tankarnas dialog förknippad med livets dialog – det som deltagarna gör tillsammans garanterar att skillnader och olikheter behåller sina rätta proportioner.
Den moderna västvärlden har två egenheter som behöver lyftas framn här. Den första är att den västerländska civilisationen länge har haft en ambivalent attityd till sitt kristna arv. Människor vet idag ofta fövånansvärt lite om kyrkan, dess lära och historia, och de är inte ens särskilt bekanta med Bibeln. Det finns vissa, för västerlandet karakteristiska, strömningar som till och med vill förneka det faktum (så uppenbart för utomstående) att vi faktiskt har ett religiöst arv.
Till följd av detta har västerlänningen ett dubbelt arv: han hör till både det gamla, kristna väst och till det nya, rationella och vetenskapliga väst som har avfärdat kristendomen. Så länge han förblir omedveten om det är det troligt att det orsakar en sorts splittring inombords; när han uppmärksammar det kan det i stället bli till en positiv tillgång. Han kan då använda sin vetenskapligt inspirerade, intellektuella disciplin till att kontrollera att bara det som verkligen är jämförbart jämförs och att likheter och paralleller blir fastslagna där de faktiskt finns och inte där de verkar existera. Till exempel kommer det inte att fungera för någon över huvud taget att framhålla allt som är gott (eller ont) i islam och samtidigt ha en vag och oklar bild av allt som är gott (eller ont) i kristendomen. Vi gör ofta sådant.
Den andra egenheten är att islam befinner sig i en alldeles egen kategori sett ur den västerländska synvinkeln. Muslimerna gick i konflikt med det kristna, romerska riket från första början, och denna konflikt har till stor del format både den islamiska civilisationen och den västerländska (skulden för det kan delas lika). Västerlänningarna känner sig ofta obekväma med islam. Kollektivt och traditionellt är vi vana vid att se varandra som fiender och rivaler. Nutida terrorism, forna tiders kolonialism och ömsesidig och allmänt utbredd omvändelseiver tenderar att förstärka den bilden.
Tankens dialog måste till för att marken skall kunna rensas från sly och giftiga plantor som har spritt sig genom okunskap och likgiltighet, inte bara när det gäller hur vi ser på andra eller hur andra ser på oss, utan också när det gäller hur vi ser på oss själva och hur de andra ser på sig själva. Det är en särskilt känslig och betydelsfull uppgift i dialogen mellan muslimer och kristna.
Ett praktiskt exempel på denna dialog är arbetet som utförs av Henry Martin-institutet, ett internationellt center för forskning, interreligiösa relationer och försoning i Hyderabad i Indien. Institutet är uppkallat efter en engelsk missionär som är känd i Indien. Han levde mellan 1781 och 1812 och bodde också under en period i Iran, där han engagerade sig i djupa diskussioner med muslimska lärare. Hyderabad är också staden där den kände muslimske härskaren Tipu Sultan regerade på 1700-talet. Eftersom han är en symbol för muslimsk motståndskamp (han slogs mot britterna och förlorade), och eftersom Henry Martin var en missionär på samma gång som han försökte följa den fridfulla dialogens väg, blir den symboliska effekten stark. Institutet beskriver sig själv som ”en ekumenisk, kristen organisation som engagerar sig i objektiva studier av och undervisning om islam samt främjar multireligiös dialog och försoning.” Henry MartiGenom sin tydliga kristna identitet och sin önskan att förstå islam djupare, stimulerar det muslimer till att lära känna kristendomen bättre. Institutet är lika mycket engagerat i akademisk fredsutbildning som i sociala aktiviteter, där teorier omsätts i praktiken. Den intellektuella strävan har ett direkt samband med livets dialog, och fördjupandet av kunskaperna om tro är direkt länkat till ett starkare engagemang i freden.
Tro måste omvandlas till ord. I den processen blir den oundvikligen ett trossystem som styrs av en inre logik. På samma gång befinner sig tron också bortom den logiken. Som kristna talar vi om nåd, något som helt enkelt är utom räckhåll för människor och som Gud ger oss. Det är inget fel med tankens logik och trons system, förutsatt att de förblir öppna för denna vind från utanför, den levande och oföutsägbara Guds Ande. Så länge Anden tränger igenom trossystemet är dialog möjlig – det förblir då en trons dialog. Om systemet blir fullkomligt i sig självt, slutet och perfekt, förvandlas det till en ideologi. Då finns det naturligtvis inte längre rum för någon dialog – om samtal över huvud taget förs kommer de att stanna på förhandlingens nivå.

Tredje ringen: hjärtats dialog
Vi skall nu lämna de lärde eller vännerna kring bordet och rikta blicken mot ännu en form av interreligiös dialog. Hjärtats dialog kan låta romantiskt, men det är det inte. ”Hjärta” syftar här mer på de gammaltestamentliga profeternas ”hjärta” än på ett rum för ömma känslor. I Gamla testamentet beskriver ordet människans kärna, det levande centrum där sanningen om henne bor. Tankarnas dialog kommer, om den är sund, att föras deltagarna väldigt nära detta centrum, och då kommer orden att upphöra.
Oavsett vilken vår religion är står vi alla med vördnad och förundran inför tillvarons mysterium. Vi förnimmer det andliga djupet i skapelsen skönhet. Inför födelsen och dödens mysterium är vi alla lika. Är det möjligt att på något sätt dela denna erfarenhet och bygga vidare på den?
Detta är en känslig fråga. Vi har sett att vi kan arbeta tillsammans och samtala. Säger vi nu att vi också kan be tillsammans? Många människor känner sig illa till mods inför detta, och de har goda skäl. När vi ber går vi in i centrum för vår religion, in i helgedomen. Muslimen bekänner alltid sin tro när han sätter sig ned för att be. Den kristne vänder sin inre blick mot Kristus. Till det yttre kan de framstå som lika, men i sitt inre accentuerar de skillnaderna.
Bön hör också ihop med den kollektiva gemenskapen. Om bönen inte är helt privat och ordlös är den liturgisk, vilket betyder att den kommer att följa ett bestämt mönster, som är fastställt av traditionen, och att den kommer att använda sig av särskilda och mångfacetterade ord som går tillbaka till de heliga skrifterna eller till traditionen, och som uttrycker det väsentliga i vår tro. Det är svårt att föreställa sig att vi skulle kunna bjuda in någon som inte delar samma tro att delta i en sådan gemensam upplevelse.
Att hävda att det inte finns någon gemensam grund är emellertid minst lika svårt. Vi kan vara överens om att människor kan bli offer för illusioner eller okunnighet, och kanske är det så vi förklarar den förvillande mångfalden av religioner i världen för oss själva. Samtidigt har alla större religioner försökt förklara det faktum att det finns helighet och rättvisa också utanför deras egen sfär, alltså i det andliga livet hos människor som har en annan tro.
Om jag emellertid erkänner förekomsten av helighet och sanning inom andra religioner – och det verkar som om jag måste göra det – blir det exklusiva värdet av min egen religion ifrågasatt. Den upphör att vara det enda svaret. Den kan dock fortsätta att vara det bästa svaret i min egen uppfattning, det som bäst stämmer överens med observationer gjorda på alla områden i livet, och med min djupaste erfarenhet av verkligheten.
Detta sätt att resonera öppnar en dörr till någon form av gemensam andlig upplevelse. Även om vi kan ha olika uppfattningar om sanningens fullkomlighet verkar det som om vi kan dela många ingivelser om den. Det är ofta på poesins nivå, och i intuitiva och estetiska upplevelser, som vi känner oss närmast varandra. Kristna kan läsa Jalauddin Rumi, en av islams största mystiker och diktare, med samma djupa känsla av igenkännande som när hinduer läser Mäster Eckhart eller sufier läser Johannes av Korset. Kristna i Bangladesh sjunger lovsång i kyrkan med sånger skrivna av den store bengaliske diktaren Rabindranath Tagore, som var hindu, och av Nazrul islam, som var muslim.
Vi har redan sagt att hjärtats dialog står väldigt nära tankarnas dialog. Inte desto mindre är skillnaden mellan de två avgörande. Hjärtats dialog är på ett sätt som att stå vid havsstranden, rörd till tystnad av havets väldighet och djup. De skillnader som kan finnas mellan oss verkar, åtminstone för stunden, små och obetydliga. Liknelsen är slumpmässig – det kan hända i ett vardagsrum i slutet av en djup diskussion. Det har inget att göra med naturen, även om naturen ofta hjälper till att öppna den tysta förundrans dörr i vårt inre. Det är mer en medvetenhet om att inte vara ensam, en aning om en kärleksfull närvaro som väcker en stark längtan. Detta är mycket närvarande i mystik diktning i alla kulturer.
Men så fort vi börjar dra intellektuella slutsatser av dessa stunder av närhet, till exempel genom att säga att alla religioner i grunden är en och densamma, eller att trossatser och dogmer inte riktigt spelar någon roll, har vi ramlat tillbaka in i ett strukturellt samtal.
Hjärtats dialog går inte ut på att ersätta tankarnas dialog med ordlösa intuitioner, hur sanna de än kan vara. Det kommer inte att fungera, först och främst därför att de inte längre kommer att vara ordlösa. Tankarna kommer att vilja inordna intuitionerna i sina strukturer. Skönheten och styrkan i mystik poesi är just författarens oförmåga att helt ge uttryck för det gudomliga och sina egna känslor inför det – det är omöjligt att omfatta det upplevda. Det finns alltid mer, och varje ord bär många betydelser.
Besök i kyrkor, moskér och tempel hör utan tvivel till denna sorts dialog. Skönheten i gamla, till bön helgade byggnader runt om på jorden är i sig själv ett andligt budskap. Detsamma gäller musik och bildkonst. Det är inte alltid böneutroparen har en vacker röst, och på senare tid har det godtyckliga användandet av högtalare gjort mycket skada, men alla som har haft chansen att höra ett väl utfört böneutrop från en moské vet hur hisnande vackert det kan vara.
Hur kan det vara så att konst som når en mystik nivå blir universell och rör hjärtats djup? Perfekt skönhet sammanfaller med perfekt sanning, enligt Aristoteles (som också har inspirerat muslimerna). Hjärtats dialog är ett utbyte av de glimtar av skönhet som våras respektive religioner har gett oss och andra i vår tradition.
På ett gåtfullt sätt ger dessa ljusglimtar oss en tydligare bild av sanningen. Fastän de tar oss ur ur det logiska system som vi har verkar de aldrig skada det. En muslim som lär sig att uppskatta Bach är inte mindre muslim för det; en kristen som finner glädje i arabisk kaligrafi blir inte mindre kristen. Båda kan faktiskt känna sig stärkta i sin tro. Me det är nästan säkert att ingen av dem kommer att bli särskilt frestad av religiös extremism.
Ett praktiskt exempel på hjärtats dialog uppstod på ett uppseendeväckande sätt under Världsdagen för Bön i Assisi den 27 oktober 1986. Initiativet togs av påven Johannes Paulus II, som bjöd in representanter för alla världens religioner till den helige Franciskus stad för att tillsammans be för fred.
Representanter för världsreligionerna har mötts tidigare – ett anmärkningsvärt tillfälle var den så-kallade Religionsriksdagen i Chicago 1899 – men aldrig med det uttryckliga syftet att be för något specifikt. Genom att bjuda in alla betonade påven Johannes Paulus II alla människors andliga grund. ”Med världsreligionerna”, sade han till alla närvarande, ”delar vi [kristna] en gemensam respekt för och lydnad till samvetet, som lär oss alla att söka sanningen, att älska och tjäna alla individer och folk, och därför att sluta fred mellan nationer. Ja, vi håller alla samvetet och lydnaden till samvetets röst för att vara livsviktig på vägen mot en bättre och fridfull värld. Skulle det kunna vara annorlunda, eftersom alla män och kvinnor i denna värld har en gemensam natur, ett gemensamt ursprung och ett gemensamt mål?”
Det förekom ingen gemensam bön. De olika grupperna bad på olika platser. Men målet – fred – och övertygelsen om att det finns en andlig verklighet som erbjuder en gemensam grund gjorde samlingen till ett unikt exempel på hjärtats dialog. ”Ja, bönens dimension existerar”, fortsatte påven, ”och i den påtagliga mångfalden av religioner ger den uttryck för gemenskapen med en kraft som står över alla våra mänskliga krafter. Freden är i grund och botten beroende av denna kraft, som vi kallar Gud, och som vi kristna tror har uppenbarat sig i Kristus.”
Hjärtats dialog är viktig, men den är inte tillräcklig i sig själv. Dess stig är smal och ibland hal. Ändå är denna ring sammanlänkad med med första. Om inte förundran över storheten i Guds gåvas mysterium för oss tillbaka till dem som är märkta av smärta och ensamhet bär den ingen frukt. Hjärtats upplevelse måste förnya och utvidga tanken och uppmuntra till handling. Bara på detta sätt kommer den interreligiösa dialogen att bli fullständig, inte som enskild akt utan som något som pågår hela tiden.

Utmaningen att vara öppen
Vi har redan sett att den interreligiösa dialogen utmanar oss. För det första förutsätter den att vi tar ett gemensamt initiativ, vilket är svårt nog redan bland människor som har samma bakgrund. För det andra förutsätter den att vi ändrar perspektiv, om så bara för en stund, och ser saker så som andra ser dem, helt enkelt för att rätt förstå deras synsätt. Att göra detta och samtidigt förbli sitt eget perspektiv trogen är inte alltid lätt. För det tredje kräver den att vi accepterar att Guds ljus faller över alla människor och nationer. Sanningen är större och djupare än vad jag förstår. Kanske vi inte längre borde säga att vi äger sanningen, utan att vi förblir i den. Med vår oroliga sinne, alltid ivrigt att besitta och kontrollera, är detta ingen enkel sak.
För att runda av denna kortfattade introduktion till interreligiös dialog behöver vi poängtera två saker. Den första gäller ett särskilt problem i dialogen mellan muslimer och kristna.
Islam har sin egen bild av Jesus i Koranen. Han är en viktig person där – det sägs ofta att Jesus är den i Koranen som står närmast Gud och den ende förutom Gud som talar i första person. Han har också en viktig plats i den folkliga fromheten. Många berättelser om hans ord och gärningar har cirulerat i den muslimska civilisationen i århundraden. Det finns även en utbredd tro bland muslimer att det är Jesus som skall komma tillbaka vid tidens slut för att döma världen. Man kan lätt uppfatta detta som ett tecken på en anmärkningsvärd samstämmighet mellan de två religionerna, och på vissa sätt är det naturligtvis också så. Koranens Jesus och evangeliernas Jesus skiljer sig dock åt i många avseenden. Dessa skillnader är en återspegling av skillnaden mellan kristendomens och islams tolkning av uppenbarelsen.
Enligt islam är sann tro tron på den ende Guden, och denna tro, menar man, har förkunnats många gånger genom mänsklighetens historia av olika profeter som islam erkänner och respekterar. Jesus är en av dem. Den störste av dem alla, Mohammed, lämnade en bok, skriven av Gud själv, som en ”vägvisare” för efterföljarna. Efter Mohammed kommer inga fler profeter.
I Koranen avfärdar Jesus tanken att han och hans mor skulle vara jämlika med Gud (5,116), och Gud själv låter veta att korsfästelsen bara såg ut att inträffa – det var en skenbild. Som konsekvens är den kristna uppfattningen om Jesus som död och uppstånden och ett med Gud avvisad som felaktig.
Eftersom bilden av Jesus, så som den framstår i Koranen, på avgörande punkter inte stämmer överens med den som finns i evangelierna, måste man vara övertygad om Koranens absoluta tillförlitlighet för att betrakta den som trovärdig. För islam är det inte de kristnas heliga skrifter i sig själva som är normgivande, utan den koraniska framställningen av dessa skrifter.
I den kristna traditionen är det annorlunda. Jesus i evangelierna gör anspråk på att vara nyckeln till de oförändrade heliga skrifterna i den judiska traditionen (Luk 24:25-27). Sammanhanget i vilket Jesus träder in och som ger vikt och mening åt hans liv och vittnesbörd existerar före honom i tiden.
Även om vi skall vara tacksamma för den stora aktning och vördnad som finns inför Jesus i islam, är det kanske bäst att inte alltför mycket betona den ”gemensamme” Jesus. Den islamiska motsvarigheten till Jesus är faktiskt Koranen, Guds Ord. Kristna uppfattar inte alltid den väldigt speciella ställning Koranen har i islam, även om de väl förstår dess betydelse. På samma sätt har muslimer mycket svårt att förstå vad kyrkan egentligen säger när den talar om Treenigheten. En vidsträckt uppfattning är att jungfru Maria är inkluderad i Treenigheten. Termen ”Guds son” tolkas på ett fysiskt sätt och betraktas därför som närmast hädisk. Få muslimer har trängt in i kyrkans lära om Treenighetens mysterium.
I båda fallen är det viktigt att inte koncentrera sig på den intellektuella framställningen, utan att vara uppmärksam på hur dessa trosartiklar omsätts i det verkliga livet. Det är enkelt – och för dialogen ödesdigert – att stanna kvar på ett tvärsäkert plan och helt enkelt kräva att andra accepterar faktum: denna bok är helig; den här dogmen är helt enkelt sann. Koranens helighet eller Treenighetens mysterium kommer aldrig att bli mer än ord för dem som bekänner sig till en annan tro om den inte på något sätt uppenbarar sig bortom och bakom orden, i handlingar och gester som intuitivt och omedelbart igenkänns som autentiska, sprungna från hjärtat, där Gud bor.
Den andra punkten är annorlunda. Interreligiös dialog är ingen ersättning för andligt liv. Den som försöker finna all sin andliga näring i dialog eller som oavbrutet gräver i olika traditioner kommer snart att torka ut eller gå vilse. Många människor som har erfarenhet av interreligiösa andakter – där sånger som alla accepterar sjungs, där läsningar tas från olika skrifter och så vidare – har känt att detta är otillräckligt i det långa loppet. Vi har alla ett andligt hem, och vi bör rgelbundet återvända dit. Utmaningen är att göra det hemmet stort och öppet, så att det finns rum för dialog i det.
I Mymensingh är vår identitet som kristna tydlig. Det verkar uppskattas bland muslimerna runt omkring. De tycker om att vi ber ofta, och vet vilka vi är. De känner sig inte hotade. Eftersom vi tar emot dem som de är, är de redo att ta emot oss som vi är, och vi kan arbeta tillsammans. Det sker en verklig förvandling. Under sådana förhållanden, kan man tvivla på att Kristus deltar i mötet?

Taizés småskrifter

Taizés småskrifter är ett försök att öppna vägar som visar på källorna till frågor som är viktiga för vår tro. Bakgrunden är ofta samtal mellan bröder och deltagare i de möten för unga vuxna som Taizé anordnar varje år. Här kommer tankar fram som är väsentliga för vår tids kristna.

Småskifterna ges ut i tryckt form på engelska, franska och tyska. För att se vilka småskrifter som finns kan du klicka här [http://www.taize.fr/en_rubrique43.html]

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article14217.html - 24 June 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France